Al-Namrood
Diaji Al Joor

Ett band som tycks lite omskrivet här och där och även beundrat för sitt sätt att stå upp mot förtryckarregimen och religionen i hemlandet. Den icke-troende betyder deras namn, ungefärligt översatt och de sägs komma från Saudiarabien och enligt vissa texter jag läst tycks det som att de kan riskera att avrättas för sin musik. Om det är sant gör de ju en fantastisk musikalisk rebellisk akt som får våra nordiska och de norska svartmetallbanden att framstå som riktiga töntar för hur kan du stå upp mot något och riskera något när det du göra inte har några konsekvenser? Samtidigt kan jag inte undgå att känna mig en aning skeptisk, både i förhållande till vad regler säger om svartmetall men också kan man ju undra om man verkligen kan befinna sig i Saudiarabien och skapa sådan musik – speciellt att vara så flitiga som bandet varit och fortfarande gäcka myndigheterna, om dessa nu verkligen ser musik som denna som något kriminellt men med tanke på yttrandefrihetslagarna där är det ju inte omöjligt att det är så. Men det är ingen mening att spekulera alltför mycket i den saken, keyboardisten heter Ostron.

Svartmetall på arabiska, det känns som en fullträff – språket är argt och brutalt för den som inte förstår det men man ska inte se det i text för arabiska är det snyggaste språket i världen i text men ett av de fulare i tal och det är utmärkt hårt i tonen för att passa denna genre. Snyggt skivomslag. Det är svartmetall med mellanösterninfluenser, intressant ljudbild och sången passar väldigt bra. Det är bra driv, lagom mörkt svartmetalliskt och framförallt rebelliskt oavsett om de riskerar sina liv eller ej, att vara kritisk mot Islam är ju en viss risk med tanke på vissa element inom den världen. Hyfsat varierat album om nio spår och en speltid som får plats på en vinylskiva, det är bra.

Bra album, bra driv, bra energi, bra aggressivitet – språket passar som jag redan varit inne på alldeles utmärkt. Arabiska är ett riktigt bra svartmetallspråk och framförallt är det riktigt kul att höra något annat än satan hit och satan dit, satan i gatan och allt det där som de flesta av de svartmetallband man brukar höra tramsar på om. Givetvis har jag ingen aning om vad detta band sjunger om och det spelar mindre roll än hur de framför sin musik. Det är väldigt underhållande och det känns lagom exotiskt och spännande och fördelen är att det inte låter så tråkigt och förutsägbart som det mesta svartmetalliska vi brukar få höra. Jag gillar verkligen detta album, det är riktigt kul och jag kan varmt rekommendera detta album.

Alla nio låtar håller riktigt vass klass och detta band är riktigt bra, inget spår står väl direkt ut utan det är underhållande från start till mål. Ett rekommenderat album helt enkelt, är det inte fantastiskt kul med lite mer rebellisk musik? Definitivt ett album väl värt att titta närmare på, förhoppningsvis en smäll rätt i fejset på gud där.

HHHHHHH