6:33
Deadly Scenes

Antagligen är det ett band som gillar att kliva upp tidigt på morgonen, kanske har de ett industrijobb i Sverige eller något sådant för då måste man gå upp så tidigt. Att döpa sitt band efter ett klockslag är inte det vanligaste, men så kanske inte detta franska band är det mest ordinära någon någonsin fått höra. Omslaget är lustigt och pressinformationen likaså där Tim Burton och Devin Townsend namndroppas hårt, kanske skulle de slängt in en Mr. Bungle där också med tanke på att alla recensenter (utom superidioterna) tycks namndroppa det namnet. Det tycks vara ett band som helt enkelt lämnar sig åt namndroppande för det är inte bara dessa utan även saker som LSD, Faith No More, Zappa, Carnical in Coal, Mike Patton och en massa andra namn jag inte ens orkar skriva ner räknas upp här och var när man söker information om bandets tredje alster Deadly Scenes. Det är dessutom ett album som går från att vara excellent mästerverk till att vara ganska ointressant beroende på vem som skriver om det. Självklart så är Hallowed den bästa källan till rätt betyg för musik så här kommer svaret på hur bra detta album är och om det är värt att titta närmare på.

Musikaliskt är det lite skruvat, det är progressivt och oförutsägbart, med kluriga infallsvinklar och genreöverskridande musik som går från extrem metall till gospel och det mesta däremellan. Det är dessutom snyggt producerat med en väl sammanhängande ljudbild som får de nio spåren att kännas väl sammanlänkade trots att det ofta är väldigt fundamentala skillnader mellan låtarna på albumet. Att bandet är musikaliskt väldigt kunniga är inget man lär betvivla efter att man låtit detta album snurra en och annan gång i sin spellista på salivstationen eller ajpodden eller vad man nu använder för medium att spela sin musik. Den kommer också på Kassett, vilket förstås bör tilltala en person i nedre Mongoliets västra delar – han heter tydligen Genghis i förnamn. Som ni kanske redan kan gissa finns det en del variation i albumet och en del dramatik dessutom, kanske inte ett album som passar vem som helst.

Albumet är 55 minuter långt och har nio spår, det avslutas med ett tretton minuter Magnum Opus som bygger på narration och lite ondskefullheter som citatet (översatt): ”Hej ungar, gillar ni våld? Braaaaa!”, något som kanske kan tilltala men sådant kan också ha en tendens att falla samman. Jag tycker dock att albumet håller ganska väl för att spela igenom, man tenderar inte till att tröttna nämnvärt även om avslutande spåret känns lite överambitiöst och som att det inte riktigt lyckas bygga den stämning jag tror att de söker i det spåret. Överlag tycker jag ändå att de lyckas ganska bra med sitt tredje album, det är sköna låtar, bra känsla och ett ganska intressant upplägg. Kanske dock att det inte riktigt lyckas skapa den dynamik som behövs för att ett album av denna karaktär verkligen ska lyfta och det kanske saknas lite vassa fokalpunkter och för att vara ett progressivt album av den här karaktären känns det lite väl förutsägbart vilket förstås också kan vara en brist. Det känns helt enkelt som att det inte riktigt blir så bra som det borde kunnat bli om de bara lyckats få vissa av pusselbitarna att passa i varandra bättre, jag tycker nog att det känns lite för slätstruket för att vara riktigt bra.

Bäst är inledande Hellalujah som är riktigt intressant och skön, här visar de att de har potential att överraska och skapa intressanta låtar – något som tyvärr inte upprepas senare under albumet. ”Experiencing a 6:33 album is like being on a bad LSD trip playing a Devin Townsend album while watching Tim Burton’s “Corpse Bride”... and it’s all legal! Will you dare it?” frågar sig skivbolaget i pressinformationen, jag frågar mig om det verkligen är ett vettigt säljargument. Jag personligen tycker inte om att se på film medan jag spelar musik. Hursomhelst, beskrivningen känns inte helt rätt eftersom att uppleva ett 6:33-album är som att sitta i soffan och skriva en recension av ett 6:33-album: en helt okej upplevelse men inte så värst mycket mer.

HHHHHHH