Zapruder
Fall in Line

Genrebenämningarna blir allt mer märkliga inom hårdrock-/metalgenren, post-mathcore kallas detta i skivbolagets infoblad. Jag som försökte utröna vad som skiljer vanlig mathcore från vanlig hardcore/metalcore. Svaret jag själv lyckats utröna är att inget skiljer dessa undergenrer, att skivbolag eller band själva försöker göra sig lite mer märkvärdiga än vad de är med att sätta en lite udda etikett på sin musik. Om ni undrar över bandet Zapruder som tycks ha tagit sitt namn från en relativt känd person kan jag säga att det är en fransk kvintett som i och med detta album släpper sin debut som de valt att kalla Fall in Line. Ett album med rätt så flott skivomslag och alltså en väldigt udda genre.

Texten i vilken bandet beskrivs gör en inte direkt klokare gällande det musikaliska. Det sägs att bandet ända sedan sin födelse försökt kombinera komplexiteten i matchore, tokigheten i oväsen (jag som trodde allt som slutade på core var oväsen), post-rock atmosfärerna samt drivet i rock’n’roll. Något de visade på sin första EP och nu har de till debutalbumet blivit mer sammanhängande. De hade lika gärna kunnat skriva ”mitä helvettiä minä puhun paskaa” det skulle vara lika vettigt, eller varför inte: ”paljon lunta mutta ei taskulamppu”? De hade enkelt kunna säga att det är lite mer komplex metalcore/hardcore, mer beskrivning än så blir bara snurrigt. Inte jättekomplext men de bryter snyggt av med melodiösa inslag och lite mer nedtonade stycken, speciellt tydligt i de två avslutande spåren.

Bra produktion, när det inte dundrar på som hårdast är det också bra melodier. Vrålsången är skräpdålig, klarsången fungerar väldigt bra. Hygglig variation över albumets nio spår, speciellt de två avslutande spåren skapar en ganska bjärt kontrast med det som kom före, men gör det utan att albumet tappar känslan av sammanhang. Det är bra gjort. Dock måste jag tillstå att jag inte alls gillar de sju inledande spåren och att albumet egentligen bara är bra i de avslutande två, så det avslutas bra och ett väldigt svagt godkänt betyg räddas av dessa två avslutande spår.

Tråkigt tuggande inledning, sega spår och en vrålsång som är bland det sämsta jag hört gjorde att jag först var redo att ta fram den stora sågen ur verktygslådan men allt eftersom albumet fortled och avslutning till sist lyfte allt till god nivå så kan jag nöja mig med att såga lite med din lilla ursäkt till såg som finns inkluderad på min Leatherman super tool. Men för att göra en lång historia kort: melko tylsä ​​albumi pelasti kaunis viimeistely. Jag lovar att den här recensioner är betydligt mer logisk än presstexten.

HHHHHHH