Recension Welington Irish Black Warrior Vafancuneo

Det första som slår mig med detta band är hur de stavar Welington, den Nyzeeländska huvudstaden Wellington stavas med två L, men å andra sidan vad vet jag om varifrån Welington i namnet faktiskt härstammar. Vafancuneo heter ett nytt alster från detta band, deras debut såg visst dagens ljus 2012 och deras musik beskrivs som psykedelisk och experimentell med mera. De beskrivs som ett band vars medlemmar inte riktigt lärt sig spela musik, en trio som lämnat klockfabriken för musikalisk konst. Schweizare är vad det handlar om men albumet sägs vara inspelat live i studion i Italien.

Sex spår som snackar om allt från händer på magen och självmord i sambatakt. Det är en salig röra av musikaliska influenser, sex spår som inte känns som att de hör samman på något sätt. Det är definitivt fantasifullt och experimentellt, ett idérikt band med kluriga tankar och funderingar. Lite osäker på produktionen, den känns lite billig, lite Lo-Fi som vissa skulle kalla det. Samtidigt kan den produktionen sägas passa albumets stilistik ganska väl. Inte så långt album utan det spelas på runt halvtimmen, jag har inte direkt tagit tid på det. Variationen kan man väl inte direkt klaga på, däremot kanske man kan klaga på spretigheten.

Bandets idérikedom är stor, man kan definitivt berömma dem för sin fantasifulla musikaliska inriktning. Däremot tycker jag inte att albumet tilltalar mig, för spretigt för min del och jag har svårt för album med smutsiga produktioner. Därmed inte sagt att det inte kan vara bra, det finns partier som är intressanta och en låt som fungerar hyfsat men helheten är inte riktigt i mitt tycke. Jag kan dock förstå att det finns de som uppskattar musik som denna för det är definitivt inte helt enligt de konventioner som existerar för någon musikalisk genre. Det är dock musik som inte tilltalar alla.

Fascination är ätt ganska bra spår, ett som tilltalar mig ganska mycket faktiskt och ett hyfsat minnesvärt spår. Synd bara att inte alla spår är av samma kaliber, men vi kan ju inte få allt vi önskar. Omslaget vittnar om vad du får, tycker du att det ser spännande ut kanske du också tycker att albumet är spännande. Welingtons svarta irländska krigar måste dock göra mer för att imponera på denna skribent.

HHHHHHH