Pavic
Is War the Answer?

Marko Pavic och hans band ställer en fråga vars svar borde vara självklar för alla men samtidigt verkar svår att förstå för de flesta ledare i vår värld. Det är klart att krig aldrig är svaret, på något. Snyggt skivomslag, jag antar att den propellern kan orsaka en del blodsutgjutelse om man skulle sätta rotation på den och skjuta den ur en kanon på slagfältet. Detta album men denna egentligen ganska dumma fråga som dock i dagsläget inte är så dum att ställa sig, är bandets tredje album och det kommer sex år efter Unconditioned som släpptes 2008. Bandet har sedan dess skaffat en ny sångare som tydligen skrivit alla låtar, oftast med Pavic men videospåret har sångaren skrivit på egen hand om jag ska tro den info jag fått. Senaste albumet var rätt bra men kanske lite likriktat och i slutändan inte speciellt minnesvärt eftersom jag helt glömt hur det låter.

Detta album är arenainriktad hårdrock med en ganska stor ljudbild och refränger lätta att sjunga med i. Låtarna är relativt okomplicerade och du tar till dig dem snabbt, variationen är måttlig då de flesta låtar känns som att de bygger på samma mall men det finns ett par låtar som sticker ut en aning. Många låtar känns som de är riktade för att fungera bra på radion, lättsmält och lättillgängligt är ord som kommer i åtanke när jag lyssnar på detta album. Ett album vars tio minuter bara tar knappa 39 minuter att spela igenom, ett album som känns traditionellt på alla sätt. Ett album lite ur sin tid egentligen även om produktionen är väldigt modern och snygg, kanske lite väl putsad med tanke på att det känns lite som att bandet saknar pondus och energi. Det hela känns en aning för tillrättalagt helt enkelt.

Men det är ett bra album, det ska vi inte frånse. Det är dock inte så bra att jag lär återvända till det nu när jag spelat klart det och recenserat det. Albumet saknar något, det där odefinierbara som får ett bra album att lyfta till högre höjder, något man inte vetenskapligt kan peka på men som gör att vissa album helt enkelt är mycket bättre än andra trots att inte mycket skiljer dem åt rent tekniskt. Den nye sångaren är ganska bra men ingen som jag tycker står ut speciellt mycket, han röst känns rätt typisk för genren och detsamma gäller egentligen musiken. Pavic borde hitta en mer egen röst, jag tror säkert att detta kommer att fungera för många men för oss som konsumerar enorma mängder av musik blir det bara ännu ett album i mängden av liknande album där ingenting egentligen sticker ut. Kanske att Duran Duran-covern Notorious gör det, dock inte i positiv bemärkelse.

Bäst är annars titelspåret som öppnar albumet, den har ett skönt drag och sätter an en ton som jag inte tycker att resten av albumet kan leva upp till. Det gör också att albumet lämnar dig med en liten känsla av att du bedragits någonting, det är aldrig bra när album startar med ett spår som inte överträffar av något av de efterföljande spåren. Videospåret Song for the Rain är en sådan där klassisk arenarocklåt som man inte kan undgå att både notera och tycka om, men förutom dessa blir albumet en transportsträcka av bra låtar som aldrig riktigt kommer någonstans. En låt är dålig, som jag redan nämnt de flesta andra är ganska intetsägande och ett spår tycker jag väldigt mycket om. Det gör detta album till ett ganska bra album men samtidigt till ett som inte gör något större intryck.

Pavic gör återigen ett hyggligt album, musik av klassiskt snitt som alltid fungerar så länge den görs väl och det är precis vad Pavic gör. Så om ni samlar arenarock finns det något här, annars har genren bättre att erbjuda även om jag knappast tror att ni kommer att bli besvikna om ni skaffar detta album.

HHHHHHH