Noveria
Risen

Igår var det ett progressivt italienskt band, idag är det ett annat som hamnat under min lupp. Noveria heter bandet och det har medlemmar eller mixare från DGM, Empyrios, Solisia, Astra och kanske något fler italienskt band. Omslaget ser lite ut som något ur den mer extrema genren. Detta är debutalbumet. En stjärna på uppgång inom den progressiva metal-genren. Det låter ju spännande och det är inga dåliga namn som namndroppas av skivbolaget i deras promotion så det torde finnas anledning att vara nyfiken.

Tung progressiv metal, tänk Eldritch eller DGM så har du en aning om i vilken riktning det rör sig. Sången är ganska typisk för den italienska progressiva metallen men de kryddar det med lite vrålsång vilket inte är helt typiskt för denna genre. Fokus på melodier och refränger men också på viss komplexitet och med djup precis som är brukligt för genren. Det är inte direkt som att de bryter någon ny mark, eller återuppfinner hjulet som man säger i engelsktaliga länder. Det finns ett par lite fräschare perspektiv som vrålandet och någon annan småsak men det är att förvänta i denna genre, att ett band har något eget att komma med. En progressiv sak är att albumets speltid bara är strax över 40 minuter och att det inte finns någon tre timmar lång monsterlåt som bara finns där för att visa bandets progressiva ådra. De fokuserar på sin musik och gör nio låtar som visar ett skickligt band, en väldigt bra produktion och ett hyfsat musikaliskt djup som gör att låtarna klarar att repeteras en och annan gång.

Noverias debutalbum är bra, det hörs att bandet är skickligt och vissa recensenter utnämner albumet till mästerligt och allt det där. Visst är det bra men det är inte ett mästerverk, det är ett bra album ungefär som mycket annat som släpps idag. Och som så mycket annat är det svårt att hetsa upp sig, det är ett album som saknar något som riktigt drar in mig, det finns inget som väcker mitt intresse. Om det är bristen på nytänkande eller bristen på låtar som griper tag i mig låter jag vara osagt men det finns inget som gör att jag dras till att spela albumet igen och igen. Men när jag väl väljer att spela det finns det väl inget att direkt anmärka på förutom småsaker som avsaknaden av det där riktigt vassa hitspåret och bristen på riktigt nytänkande. Det finns spår av genialitet som att dra det till hårdare musikaliska nejder, vrålandet är definitivt en sådan sak men det behövs mer.

En okej debut, ett bra album. Svårt att säga så mycket mer om det, jag har väl inga direkt starka åsikter alls om detta album. Ni kanske borde titta lite närmare på det om ni gillar progressiv power metal med kraft, annars kanske Eldritchs album som släpptes tidigare i år är ett bättre val.

HHHHHHH