Malrun
Two Thrones

Det verkar som att allt händer på en gång för Danska Malrun. Efter att bandet släppte sin andra skiva för två år sedan har det varit ganska tyst om bandet (även om bandet själva troligtvis inte håller med om detta då de turnerat med bl.a. Emil Bulls, Engel och Mark Tremontli) men nu när de släpper sitt tredje album och singlar i samband med den så har de även tvingats gå skilda vägar med sin sångare. Jacob Loebner sjunger naturligtvis på den här skivan ändå, då den redan var färdig när beslutet kom, men det kommer vara Nicklas Sonne som framför låtarna live hädanefter.

Senast det begav sig kallade jag bandet för en blandning mellan In Flames och Blind Guardian och hyllade 'The Empty Frame' för sin integration av melodiös döds i en annars ganska normal power metal-skiva av den tyngre tyska skolan. Nu har man hunnit fundera i två år på vad man vill ta vara på med det gamla när de går framåt och resultatet är en skiva som kliver mer mot den melodiösa dödsen än kraftmetallen. Sången är nog faktiskt mer i skrikläge än klarsång på denna skiva och musiken gör tydliga steg mot en ännu tyngre ljudbild än den som kraftmetallen klarar att leverera. Det här väcker naturligtvis frågan om sångarens avhopp som grundade sig i "olika musikaliska uppfattningar" - ville Loebner gå ännu hårdare eller tyckte han att det blivit alldeles för hårt redan? Tja, i vilket fall är detta resultatet.

'Two Thrones' är 50 minuter lång och bjuder på 11 fullånga spår samt ett s.k. "prelude" som för oss in i låten Serpent's Coil. Danskarna ligger på skivan betydligt närmare In Flames vanliga musikstil än vad In Flames själva gjorde på sin senaste giv och musiken är riktigt tung och mastig men kanske inte överdrivet komplicerad förutom några av ledgitarrslingorna. Melodierna är ganska okomplicerade och fixerade på att köra sitt race och personligen upplever jag den här som tyngre på bekostnad av melodierna, vilka annars var förra skivans kanske bästa inslag. Bäst på den här skivan tycker jag nog att Jacob Loebners vrål är och därför känns det extra tråkigt att just han lämnat bandet - men den nya sångaren är det säkert inget fel på.

Inledande Justine är en bra låt och det finns några fler som är bra längst vägen - framförallt har jag fastnat för Bury The Dead For You och The Ghost Of You som båda känns som avslutningslåtar. Bury The Dead hade förmodligen också varit det om vi fortfarande levt på vinylskivans tid, då som slutet på A-sidan, men nu när vi inte behöver byta sida så har jag nog sneglat i min spellista för att försäkra mig om att det verkligen inte är slut redan varje gång jag kommit till den låten. På ett sätt hade jag nog gärna sett att skivan slutat där för då hade det blivit minst ett snäpp högre på betygsskalan, men nu tycker jag andra halvan drar ner betyget en aning och jag ska förklara varför alldeles strax. Först vill jag dock säga att tre av albumets bästa låtar ligger på andra halvan - förutom The Ghost Of You även Dance Of The Satyr och The Ignorant. Andra halvan är nog den bättre halvan om man ska vara helt ärlig, ändå tycker jag det är den som förstör skivan.

Principen är detsamma som när man äter någonting som är väldigt gott. Eftersom det är så gott tenderar man att äta lite för mycket av det. Och man fortsätter trots att man slutat tycka det är gott, för att psykologiskt är det fortfarande gott. För Malrun hade det räckt med spår 1-6 och en riktigt snygg avslutning med Bury The Dead därför att det som kommer efteråt är bara det som är psykologiskt gott. Det är samma sak som det man fick i början, bara det att det slutat vara gott nu. Men vi lyssnar ändå, för speltiden är ju inte slut ännu. Variationen mot första halvan är dock minimal och därför känner jag att det hade kunnat räcka med den här skivan innan vi klev in i spegelsalen och fick samma skiva en gång till. 'Two Thrones' är verkligen en historia om två stolar - och de är väldigt lika varandra.

Malrun gör det återigen väldigt bra - musiken är bra och bandets steg åt det tyngre hållet har måhända hämmat deras melodier en aning, men musiken är fortfarande underhållande att lyssna på och 50 minuter känns egentligen inte för långt. Enda problemet är väl att det blir en aning tjatigt när vi får samma låtar två gånger. 'Two Thrones' är en bra skiva, men hälften hade egentligen räckt.

HHHHHHH