Jinjer
Cloud Factory

Mitt i oroligheternas epicentrum i östra Ukraina hittar vi Jinjer, ett band som enligt egen utsago varit metalfans sedan barnsben. Detta är deras andra album och personligen upplever jag den lika orolig som östra Ukraina.

Jinjer har en viss känsla av lek över sig. Det skämtsamma skivomslaget är bara en del i det för bakom det gömmer sig en hel del lustigheter. Ett annat exempel är avslutningen på Who Is Gonna Be The One som känns hämtat från en cabaret medan låten i övrigt är rena rama Cannibal Corpse,

Sångerskan Tatiana Booyaka Shmaylyuk får bjuda på allt från klar och skön sång till riktigt brutal growling. Hennes röst vinner inte några priser direkt, men imponerar med det breda register hon klarar av då i synnerhet growlingen är klockren. Klarsången ligger mer i Bonnie Tylers skola - en aning hes och raspig men det passar ganska bra till Jinjers opolerade musik och Sovjet-industriella känsla. De åtta låtarna varierar mycket i kvalité och tar 37 minuter att spela igenom. Vissa spår är ganska bra och underhållande. Framförallt måste jag säga att jag gillar Cloud Factory och avslutande Bad Water som trots sina väldigt olika ljudbilder båda ändå lyckas hålla sig någorlunda till en rak linje och i Jinjers fall är det faktiskt en bra sak för när de tar fram riv-linjalen och börjar kana lite fram och tillbaka hamnar de lätt i kurvor som kanar lika mycket upp och ned som en seismograf under ett av mellansveriges alla jordbävningar som vi ständigt får utstå (det hände i alla fall en gång denna sommar).

Både inledande Outlander och A Plus Or Minus sätter standarden för vad du får på skivan som helhet. Outlander görs mest med growl och den andra med klarsång och musiken i de båda spåren är lika kaotisk som räddningsarbetet under en husbrand i Sveg. Gillar du vad du får i dessa sår lär du gilla resten också - temposkiftande musik med enkla riff och påtagligt uppmixade trummor som för tankarna till ett skrotupplag: skitigt, stökigt och skräpigt utan någon som helst ordning.

Som lyssningsupplevelse är Jinjer inte helt värdelös men det här känns som en skiva som man inte orkar ha på repeat allt för länge utan att sluta som en Amerikan - dvs beväpnad med ett automatvapen på en skola och skjutandes på folk. Det är okej men definitivt inte för alla veckans sju dagar.

HHHHHHH