Icon & The Black Roses
Thorns

För tio år sedan kom en av mina favoritskivor alla kategorier då Portugisiska kvintetten Icon & The Black Roses släppte sitt självbetitlade debutalbum. Efter det hände liksom inget mer, de höll på några år men kom aldrig riktigt utanför Portugal med sin musik och till slut hamnade de på hyllan. De tog några års avbrott innan de tog nya tag och återförenades. Tyvärr gick det inte så bra nu heller, efter några års misslyckande hoppade större delen av medlemmarna av, nya musiker fick hoppa in och ersätta men efter tio års väntan har vi nu äntligen fått en uppföljning på den där fantastiska skivan från 2004.

'Thorns' lämnar mig med ungefär samma känslor som debuten gjorde och det var nästan uteslutande bra känslor. Debuten växte på mig, den var bra från början men blev med tiden en skiva jag inte ens skulle byta ut mot glass en solig sommardag. 'Thorns' kan mycket väl lyckas med samma sak även om den nu efter ca 20 spelningar inte riktigt är där ännu. Än så länge känns det dock fortfarande väldigt overkligt att se och höra den här skivan. Det är lite som när Tron - Legacy kom för några år sedan, en oerhört oväntad uppföljare. Jag hade på något sätt gett upp hoppet om en till skiva från dessa herrar och så kommer en ny skiva från ingenstans och viktigast av allt: den är inte usel.

Det är definitivt orättvist att jämföra band med deras tidigare alster när det rör sig om klassiska band och för mig är Icon & The Black Roses bland de heligaste namnen inom musik man kan komma så jag ska försöka att inte bli allt för sentimental och jämföra denna mot debuten överdrivet mycket. Tio år är trots allt en lång tid - det är bara att fråga en tioårig unge om det - och mycket hinner hända och ändras på den tiden. Icon & The Black Roses har dock inte förändrats allt för mycket musikaliskt, de är något hårdare nu och Johnny Icon låter precis som musiken lite järvare och råare i rösten. Gamla fans känner nog säkerligen igen sig i det de hör även om det finns lite nya idéer också.

Förutsättningarna för Icon & The Black Roses är definitivt annorlunda den här gången. När de släppte sin debut var gothscenen smörjd av HIMs framgångar under flera års tid och en rad olika band fanns i samma genre men genren har tappat i popularitet och antalet band som släpper skivor nu är definitivt färre även om både HIM, Lacrimas profundere och To/Die/For släppt skivor relativt nyligen. Kanske är det här ett tecken på att gothgenren är på väg tillbaka? Det spelar egentligen ingen roll för den här skivan men nog vore det väl kul om lite depp kommer tillbaka till metalgenren?

Så var ställer sig 'Thorns' i ett hav av misär, rosor och svarta tårar? Stundom vill jag gunga med i takten, nicka med huvudet och njuta och stundom vill jag stirra blankt ut i luften, hålla mig om hjärtat och kanske fälla en tår. Det är både njutbart och vackert på samma gång, det finns medryckande och fängslande låtar men också sorgliga och emotionella. Och kraft. Det är kraft i dessa 10 låtar. Kraft i de 50 minuter skivan varar, vilket känns alldeles för kort - hur befängt det än låter att jag skulle säga en sådan sak som alltid klagar på att skivorna är för långa. Kraft i de sköna melodierna som leds genom ett fantastiskt klaviaturspel. Kraft i gitarrerna är det också och i Johnny Icons röst.

De spelar definitivt på rätt strängar med den här skivan, sjunger i rätt tonlägen och gör låtar som är lika tilltalande som senast. Det som är mest synd är att det tagit tio år att komma hit men 'Thorns' är definitivt en skiva som varit värd att vänta på. Inte tio år kanske… men... den är riktigt bra!

HHHHHHH