Heroes of Vallentor
The Warriors Path Part I

Power Metal, det skriker namnet, riddare i skinande rustningar med svärd i hand på hästryggen. I strid för att nå ära och berömmelse samt en plats i historieböckerna, jag misstänker att detta album är konceptuellt med tanke på de talade partierna. Om den som talar inte är svensk så är det väldigt märkligt eftersom det låter precis som skolengelska från valfri svensk engelsklärare. Första låten efter det talade introt börjar med ett falsettskrik, överraskningarna och nytänkandet avlöser uppenbarligen varandra på detta album. För förstå detta: avslutningen är också av talad natur, det hade ni aldrig kunnat vänta er. Sångaren låter som en korsning av han i Wizard och han i Manowar för den som gillar namndroppande och lyriken handlar oväntat nog om vägen till seger, om ära, om svärd och falsettskrik. Det sistnämnda kanske var ett karaktärsdrag i sången förresten.

Jag tror trummisen gick i samma skola som alla andra power metal-trummisar. Undrar ni fortfarande hur albumet låter, titta på skivomslaget - det säger allt. Det har onekligen kryssat av allt på checklistan för riddarmetall, tror inte att de missat en enda punkt eller gjort avkall på något. De följer genreråden till punkt och pricka kan man säga. Låtarna hade lika väl kunnat vara skrivna av någon av de andra väldigt seriösa banden inom riddargenren, typ Majesty, Manowar, Rhapsody, Hammerfall och allt vad de heter. 54 minuters speltid och samma variation som på Rhapsodys Power of the Dragonflame eller något av Manowars album för att nämna ett par likvärdiga album.

Produktionen känns lite billig, lite tuffare än normala mer melodiösa power metal-band. Ganska rå ljudbild men det finns ett helt gäng sådana band redan och dessa hjältar och när jag lyssnar på dem får det mig att fundera på det här med ambition - varför finns det så många skapande själar som helt saknar ambition att göra något som inte är direkt kopierat från deras idoler? Heroes of Vallentors debutalbum är alldeles för förutsägbart och för långt för att tilltala, man tappar intresset ganska snabbt. För att inte tala om det talade tramset, jag kan inte förstå varför det måste snackas så jävla mycket när man skapar sagoalbum, Rhapsody har samma problem men de har ofta en talar som låter som magsjuka, dessa har bara en som låter som en som anstränger sig för mycket för att låta brittisk utan att lyckas.

Jag hittar inte någon direkt favoritlåt på detta album och många gånger försöker jag avgöra vad jag tycker är mest jobbigt att lyssna på, detta eller min katts evinnerliga gnällande. Om du gillar band som Manowar, Wizard, Paragon och allt vad de nu kan heta så kommer du säkert att finna detta band och krigarens väg är något underhållande och spännande. Lika djupt som en tallrik med diskvatten och lika spännande och överraskande som en förpackning ris. Det finns dock en del potential och låtarna är trots allt hyfsade så om du gillar genren kanske du inte ska avfärda det utan att ge det en chans, för mig känns det dock skönt att slippa lyssna på det mer.

HHHHHHH