Hatriot
Dawn of the New Centurion

Albumet börjar med att citera den relativt värdelöse skådespelaren och tillika vapenhetsaren Charlton Hestons ord om hur vapnen kunde tas från honom på ett möte inom den amerikanska vapenorganisationen NRA omedelbart efter en välkänd skolskjutning där många fick sätta livet till tack vare den fria tillgången på vapen. Man kan ju hoppas att någon får ta hans vapen från hans kalla döda händer inom kort, helst i samband med en masskjutning där alla medlemmar av NRA dödas av en galning som köpt vapen på helt laglig väg. Skulle inte det vara så kallad poetisk rättvisa? Var Hatriot står i en vapendebatt har jag ingen aning och ärligt talat så bryr jag mig inte om den saken även om de förtjänar att sågas vid fotknölarna för en positiv åsikt om fri tillgång på vapen. Hursomhelst, detta album som börjar med de orden är amerikanska Hatriots andra album och som ni redan vet försöker detta bands musik ofta säljas på Steve Souzas status inom Bay Area-thrashens område.

Dock är det inget som påverkar mig som recensent, namnet på bandet och dess medlemmar har mindre betydelse. Hatriot spelar modern lite aggressiv thrash som bygger från en grund av åttiotals thrash som sedan piffats upp till en mer modern status. Hyfsat tungt, sången är aggressivt passionerad och produktionen är en typisk thrash metal produktion. Inte så mycket nyskapande direkt men på alla sätt håller detta album betydligt högre klass än sin föregångare då det låter fräschare och har en betydligt mer intressant ljudbild. Dock är det knappast något nyskapande utan känns som något vi hört förr.

Nio spår och femtio minuters speltid är lite väl tilltaget måste jag säga och mitt omdöme står hela tiden och väger mellan tre och fyra eftersom att det är ett ganska acceptabelt album, hyfsat bra till och med, men samtidigt är det ganska fantasilöst och känns lite gammalt. En fyra blir betyget dock till sist vilket betyder att Hatriots andra album blir deras första godkända album, inget av det betyder dock att det är speciellt bra. Men om du gillar lite rejälare thrash metal tror jag säkert att du kommer att finna detta väldigt tilltalande.

Jag har inget favoritspår på detta album, det är ganska jämt i kvalité rakt igenom och musikaliskt tilltalar de också ganska bra men jag kan inte skaka av mig känslan av att sången är ett rejält sänke för detta album. Souza sjunger som är skadeskjuten kråka med sprucken näbb, hade han varit bättre hade säkerligen albumet varit mer än tveksamt godkänt. Ingen jättehöjdare men väl ett helt okej album som definitivt kan vara värt att låna ett öra för den som gillar thrash metalgenren.

HHHHHHH