Fozzy
Do You Wanna Start A War

Fozzy undrar om vi vill starta ett krig med sin nya skiva, vilket alla Ryssar och IS-medlemmar naturligtvis jublar jakande till och tillsammans står ju de för kanske 150 miljoner människor som alla kommer investera i den här skivan för att visa sitt intresse. Med andra ord har vi en försäljningssuccé utan dess like på gång här i Fozzys sjätte album.

Senast det begav sig var för två år sedan och då var jag inte överdrivet imponerad med bandet, trots att de fått ihop "tre-fyra-fem" som höll riktigt hög kvalité och i övrigt hade en genomgående okej sådan. Den här gången har Fozzy tuffat till sig ytterligare lite och fått ihop en skiva som genomgående håller en riktigt hög kvalité, förutom möjligtvis i ett par-tre låtar som "bara" är okej. Omvända förhållanden alltså och det här stärker definitivt intrycken av skivan rejält. 'Do You Wanna Start A War' är nog sommarens bästa öveaskning och skivan har gått varm i mitt iTunes.

Inledande titelspåret sätter en ganska hög ribba direkt, något som bandet sedan egentligen bara har svårt att överträffa i nästföljande Bad Tattoo och SOS på slutet. Albumets höjdpunkt är dock mittenspåren, tre till åtta, där de får till sköna rocklåtar, knalltunga halvballader och en riktig "rockanthem". Jag verkligen älskar hur de släppt upp två eminenta gäster på scenen i låtarna Tonight (Michael Starr) och Unstoppable (Christie Cook) för dessa låtar får verkligen ett helt annat djup än resten. Inte så att Chris Jericho ensam inte klarar av att sjunga men med gästerna ombord låter de samsjungna refrängerna ännu starkare och jag gillar verkligen duettkonceptet.

Sina rötter trogna har Fozzy också släppt in en cover på den här skivan och valet den här gången föll på Abbas SOS och även om det är ett kul inslag tycker jag det var ett onödigt inslag. Nog för att Abbas låtar låter bra i hårdrocksutförande - jag tror bara jag hört en enda dålig metalcover av en Abbalåt (på Swedish Hitz goes Metal, förstås) - men i det här startfältet är det en av skivans sämsta låtar och nog för att bandet handlar mest om att ha kul men när det kommer till album är musiken minst lika viktig.

I sista spåret sjunger Jericho duett med sig själv i båda högt och lågt, vilket är intressant på sitt sätt. Det blir en nog så rolig avslutning på skivan som hade fungerat även utan en Abba-cover, men vi tjatar inte på om det längre nu. Det går dock att konstatera att man faktiskt lyckats få in nästan allt som går på dessa 43 minuter, till och med en Abba-cover. Det är en mestadels hård skiva, heavy metal på gränsen till gaskammare - men det är också en mestadels väldigt bra skiva. Singlarna One Crazed Anarchist och Lights Go Out har kanske hunnit ge dig en bra försmak på hur bra den här skivan kan vara - om inte finns de här under och kan göra det nu. Jag hakar nog inte med på att starta ett krig, men jag följer gärna med på det här äventyret en gång till!

HHHHHHH