Etta Zero
The Last of all Sunsets

Lichtenstein är nog mer känt för sitt bankväsende och sin litenhet än för sina musikexporter. Deras svar på detta kommer i form av kvartetten Etta Zero, ett band som började sin karriär för ungefär ett decennium sedan under namnet Downfall. Nu har de bytt namn efter två EP-skivor som Downfall där den senaste kom 2007. Detta är debutalbumet, det ser väldigt spännande ut och av omslaget att döma är det ett album med djup. Frågan är bara vad ljuset i tunneln betyder, är det det försvinnande ljuset av vår sista solnedgång? Lyfter vi våra händer mot skyn och tar avfärd efter planetens sista dag, det är tankeväckande. Tankeväckande är intressant och detta album lovar onekligen gott, det finns en del att intressera sig för.

Att beskriva Etta Zeros musik är svårare än att förundras över låttitlar och skivomslag. Det går i många riktningar, blandar lite grungigt med alternativrock med lite progressivt med lite synthpop och lite andra spännande atmosfäriska inslag. Ett band som onekligen inte helt vill foga sig in i ett fack även om de drar lite i riktning mot band som exempelvis Alter Bridge. Melodiös rockmusik, med en del kraft, med energi och med djup. Bra sångare för stilistiken och väldigt schysst produktion, modern men samtidigt inte så överdrivet stereotypisk. Jag tycker att de erbjuder något som inte många band har att erbjuda, något inte helt typiskt, något relativt eget. Variationen är också god och femtiofem minuters speltid är acceptabelt på detta album.

Det här är riktigt bra, ett underhållande album med ett flertal bra låtar. Kul med musik som inte får mig att tänka på andra band, som jag måste rota vad andra jämför med för att hitta liknande band för vår recension. Kul med ett album som känns tematisk kring undergångstankar blandat med hopp. Jag har ingen aning om den analysen är riktig eftersom jag inte tagit reda på lyrik eller liknande men det tycks handla om en sista dag på jorden innan en avfärd till någon avlägsen destination, kanske i omloppsbana kring en annan stjärna. Kanske finns den på en karta över stjärnhimlen, Etta Zero gör det åtminstone värt att markera Lichtenstein på den musikaliska kartan.

Anymore är det bästa spåret på albumet, ett helvetiskt bra spår som man bara vill sjunga med i. Etta Zero är ett annat vasst spår, precis som avslutningen Heaven is Closer. Det är lite tidigt att beskriva sig som en fanatiker av detta band men som fanatiker av detta album kan jag definitivt beskriva mig. Ett brilliant drama, ett album väl värt att sätta tänderna i. Etta Zero - The Last of all Sunsets är definitivt en kandidat till årets bästa debutalbum, missa det inte.

HHHHHHH