Dragonforce
Maximum Overload

Dragonforce slog igenom med dunder och brak för ett decennium sedan med Valley of the Damned och sedan dess har tåget bara rullat på för dem med medverkan på tevespel och sådant. Deras musik har slagit lika snabbt som gitarrduellerna på bandets album. Personligen har bandet dock aldrig intresserat, deras sångare har stört mig mycket tillsammans med den väldigt tama och aningen löjliga ljudbilden de bjudit på. Nu har de bytt sångare sedan jag hörde dem sist men av någon outgrundlig anledning har de hittat en som låter ungefär lika mycket som en kalkon (enligt Falconers gitarrist under en intervju på en festival där Dragonforce spelade) som den föregående sångaren så uselt byts till uselt. Inget vidare byte.

Musiken är samma speedade gitarrduellerande som tidigare, lite känsla av Super Mario Bros snabbspolat får jag. På något sätt känns det ungefär som samma midiljud som NES-systemet hade att erbjuda, det är mer kraft i musiken till exempel Final Fantasy VII som är det enda tevespel jag spelat de senaste två åren. Det är märkligt hur tam ljudbilden är, de speedade gitarrerna kanske gör att bandet inte får fram någon pondus, någon kraft i sin musik. Tio spår knappast någon variation, mycket energi men något nytänk från bandet får vi inte höra och av någon anledning är något som var irrelevant för tio år sedan fortfarande irrelevant idag, märkligt kan tyckas. 50 minuter tar det att spela albumet från start till mål vilket betyder att jag idag slösat 500 minuter på det.

För slösat är just vad det känns som, det är ett album som inte givit mig det minsta. Det är tråkig musik i speedat utförande, märkligt nog blir inte tråkig och själlös musik plötsligt bättre eller mer själfull bara för att man höjer tempot ett par hundra procent. Föga imponerande får jag säga. Största problemet är nog ändå sången, hur kan man när man äntligen slipper en dålig sångare ersätta den med en annan mindre lyckad sångare. Går säkert hem bland fansen men Maximum Overload är verkligen ett ”middle-of-the-road-album” i sin rätta bemärkelse, inget sticker ut, inget griper tag i lyssnaren det är bara ett bakgrundsbrus från start till mål.

Visst, jag kan irritera mig över att de inte ens kan få till en tidlös klassiker som Ring of Fire som var riktigt bra när Johnny Cash gjorde den och usel i Dragonforcekostym. Ett logiskt misslyckande för att avsluta ett fullständigt identitetslöst album av ett identitetslöst band, en kvarleva som borde ha försvunnit med alla andra power metal-band som försvann runt 2005. Gäsp! fansen lär väl hylla det som vanligt, ni andra kan med gott samvete hålla er på behörigt avstånd.

HHHHHHH