Dead Man Standing
The Risen

Död man står, kan det kanske handla om en lieman? Kanske som någon av karaktärerna i den förträffliga televisionsserien Dead Like Me, kanske något helt annat. Omslaget går i mörker och i grönt, bandet är tyskt och detta är deras första album. Jag måste säga att det är ett band som inte direkt imponerar med snyggt skivomslag eller intressant namn, det känns lite som ett av många i dödsmetall, metalcore, groove metal, eller vilken genrebeteckning du nu önskar etikettera kvartetten med. Därmed inte sagt att jag inte givit dem samma chans som alla andra band jag recenserar, när allt kommer omkring visste jag inte det här med omslag och så vidare med tanke på att jag försöker undvika allt sådant innan jag ger mig i kast med ett nytt album. Men vad har jag då lärt mig om detta band?

Först och främst att det är svårt att hitta en pålitlig källa att stjäla en trio liknande band från, min vanliga källa för sådant last-fm var inte direkt översållad med sådana band, inte heller andra recensioner eller sådant namndroppade nämnvärt vilket känns väldigt anmärkningsvärt. Hursomhelst, jag lyckades få fram tre namn som jag inte har den minsta aning om de påminner eller inte. Det handlar om dödsmetall, metalcore som det ibland kallas. Melodiöst med väldigt brutalt vrålande och lite inslag av hardcore, tunga riff och ofta relativt tydliga refränger. Sången är väl sisådär, den skär sig en aning med den melodiösa ljudbilden tycker jag. I övrigt är det vad man kan förvänta sig av modern dödsmetall, klar produktion, tungt, bra driv, inte så mycket variation, kompetent utfört. Ungefär som man kan förvänta sig med ett album som ser ut som detta, titta på framsidan och jag tror ni kan göra er en relativt klar bild av hur Dead Man Standing låter. Inte så varierat men relativt kort vilket gör att du inte hinner tröttna.

En sak jag tycker att man kan invända mot när det gäller detta album är att det precis som så mycket annat i genren inte direkt bjuder på något nytt och fräscht. Det känns hela tiden välbekant och lite förutsebart, inget som överraskar. Det är dock riktigt välgjort och jag tycker att bandet känns väldigt kompetent, även om jag skulle ha ändrat sången eller tonat ned vissa melodiösa inslag för att det skall samspela lite bättre. Nu tillhör kanske inte jag riktigt bandets huvudsakliga målgrupp så kanske ska man ta vad jag säger med en nypa salt, jag tror fans av modern melodiös dödsmetall/metalcore säkerligen kommer att uppskatta detta album betydligt mer än jag gör. Därmed som sagt inte sagt att jag inte gillar detta album, för det gör jag, så mycket att jag upprepar mig.

Titelspåret är det spår som tilltalar mig mest, jag tycker inte att något spår är fullständigt värdelöst. Det är kort och gott ett bra album, kanske inte något jag kommer att lägga bland mina mest uppskattade eller kan se går till historien men för den som gillar genren och önskar en stunds trevlig förströelse kan jag rekommendera detta album. Annars kan jag bara avslutningsvis konstatera att det bästa sättet att få en död man att stå är att frysa in honom och luta honom mot en vägg.

HHHHHHH