Crowbar
Symmetry In Black

Kråkornas favoritvattenhål har öppnat för säsongen och som vanligt står en ny radda med musikalisk underhållning på schemat för de törstiga kråkorna. 'Symmetry In Black' kallas detta tiosläppsjubileum som symboliserar 25 år med kråkornas favoritbar i New Orleans.

Crowbar spelar sin musik tungt, långsamt och metodiskt. Bandet är ett av de klassiska dödsmetallbanden från USA som dök upp efter thrashen dånat färdigt men har hela tiden spelat i skuggan av de brutala Floridabanden. Lika långsamt och metodiskt som musiken arbetas fram har även albumen släppts och medlemmarna betats av. Till detta album har en medlem bytts ut, vilket känns som lite av en standard av hur det varit de senaste 15 åren. Det är en anledning till att det bara blivit tre nya album de senaste 12 åren, detta inräknat.

Så är det ett bra album då? Tja, för senaste skivan väntade vi sex år, denna gång har vi fått vänta hälften så länge men skivan är trots det inte hälften så bra. Tyvärr är skivan inte heller hälften så dålig. Crowbar ligger i ungefär samma fält på varje skiva, tycker jag, och personligen känns det som varje skiva ligger någonstans i området mellan en trea och fyra. Det stora problemet är med denna skiva samma sak som är problemet de flesta av bandets tidigare skivor - att de inte har låtar som sticker ut från varandra. Någon av låtarna här på 'Symmetry In Black' är visserligen lite snabbare än resten men det gör inte allena att de sticker ut och resultatet är en skiva som grötar ihop sig och känns ganska enformig i det (49 minuter) långa loppet. Det här har alltid varit bandets svaghet - oförmågan att variera sina låtar på skivorna. Skiva till skiva skiljer sig låtarna en del men det är lite som att inspirationen bara råder under en kort stund och det är då alla spår som hamnar på skivorna blir till.

På 'Symmetry In Black' gör Crowbar mestadels klagande låtar. Åmande nästan. Åmande till gitarrer. Det är en viss death 'n' roll känsla över det hela, bara det att Crowbar inte ens är nära Stockholmsbandens tekniska driv. Här är det mer slugger än finess. Mer gam än kråka. Det känns dock inte som att trägen vinner, för ju längre jag lyssnar på dessa långsamma, repetitiva gitarrslingorna desto mer känner jag att den här skivan inte kommer någonstans över huvud taget. Den första tredjedelen av skivan är ganska bra men när samma typ av låt bara kommer gång på gång på gång så tappar man till slut orken att lyssna på det och sista tredjedelen blir bara en plågsam resa mot slutet där mitt enda intryck är att försöka hålla huvudvärken borta och det är synd när låtarna var för sig ändå är ganska bra.

Tyvärr känns detta mer som ett fågelbad än en fågelbar, och i det badet har det just blivit ett rejält magplask. Crowbar kan bättre, det är det snällaste jag kan säga om den här skivan.

HHHHHHH