Astra
Broken Balance

Italienska progmetalisterna i Astra är tillbaka med ett nytt album, det tredje i karriären för bandet som en gång i tiden började sin musikaliska bana som ett Dream Theater coverband. Således är det kanske inte så svårt att spekulera sig till vilket band som inspirerar denna kvartett. Deras tredje album Broken Balance har ett ganska intetsägande omslag och jag tycker överlag att vi kan beskriva bandets framtoning som hyfsat lågmäld, de verkar inte ta överdrivet mycket plats någonstans. Italiensk prog kan vara väldigt intressant har jag märkt, den kan också vara hyfsat ospännande, men med tanke på att vi har en herre från mycket kompetenta bandet DGM med i detta band borde det finnas visst fog för optimism.

Inte så värst progressivt egentligen, ganska typisk melodiös heavy metal skulle jag hellre vilja säga. De här progressiva sakerna tycker jag mest att jag läst om snarare än hört om jag ska vara ärlig. Visst, här finns ett par progressiva inslag och så vidare men i det stora hela är bandet ganska rakt på sak. Hyfsat fräsch och modern produktion men ingenting som slår mig som något extraordinärt. Bra tempo i många låtar och en sångare som oftast låter riktigt bra, i vissa låtar kommer han dock lite bort och låter mindre lyckad. Inte mycket att säga annars dussinet låtar och en speltid på över femtio minuter är vad vi får.

Ett bra album, definitivt. Inledande Losing My Ego sätter an tonen snyggt och när allt avslutas återstår det som ett av albumets bästa spår men för mig är det tredje spåret Sunrise to Sunset det absolut bästa för här flyter allt snyggt och refrängen är grymt bra. Om bara resten av albumet vore av samma kaliber, fjärde spåret Too Late är också värt att nämnas, faktum är att albumets första tredjedel är klart bäst och därefter tycker jag det går en aning i stå och albumet känns inte alls lika bra som det verkade från början. Därmed inte sagt att det är dåligt, bara inte så bra som det hade kunnat vara.

Frågan är vem som kommer att gilla detta album, det kan tyckas lite för progressivt för heavy metalfanatikern och lite för lite progressivt för den som gillar progressiv metal mest. Det är ett mellanting, ett bra album men ett som inte riktigt hittar någon identitet och ett som aldrig riktigt förmår att lyfta sig över den godkända nivån. Långt ifrån dåligt men samtidigt långt ifrån lysande, så kan man sammanfatta Astras Broken Balance.

HHHHHHH