Adrenaline Mob
Men Of Honor

'Omertà' var ingen käftsmäll, men ack en rejäl örfil då den släpptes för två år sedan. Nu är Adrenaline Mob tillbaka och denna "supergrupp" med Russel Allen i spetsen gör ingen besviken. 'Men Of Honor' är mer jävlaranamma än föregångaren utan att för den sakens skull gå till överdrift och göra något som enbart är kevlar.

Mike Portnoy har till detta album lämnat trumpinnarna åt A. J. Pero och det låter kanske illavarslande för den tekniska prestationen bakom trummorna men personligen tycker jag inte att det är något som gjort någon större skillnad - om något tycker jag musiken blivit mer teknisk, men hur mycket det har att göra med vad som händer bakom trummorna låter jag vara osagt. Om du hör till de som missade Adrenaline Mobs debut och inte orkar göra dig besvär att trycka på länken här till vänster som tar dig till den recensionen kan jag kort bara nämna att Adrenaline Mob inte tagit tillvara på sina progressiva rötter i Russel Allen och Mike Portnoy utan att bandet istället är ett blytungt metalband som stenar dig likt en orkan. Adrenaline Mob är mer X än Symfoni. Mer mardröm än teater och mer twisted än sister.

Inledande spåret klargör bandet på en gång vad som gäller - pöbeln är tillbaka för att bjuda på den hårdaste showen i stan! Och jag är beredd att hålla med. Musiken är så tung att man kan knäcka ben med den och det enda man gör för att inte snyggt smälta samman tyngden med lättlyssnade melodier och skönt flöde är att kasta in högdistade solon mellan varven. Det är inte det smartaste draget i mina ögon, jag gillar inte solona - de förstör och stör mer än de bidrar med något till musiken. Vad jag däremot tycker är bandets starkaste vapen är Russel Allen som ännu en gång tagit fram besten i sig själv. När han vrålar I HEARD YOU TOOK ONE IN THE FACE, COME ON! GET UP!!! får inte jag de minsta sexuella anspelningarna jag definitivt fått om någon presenterat samma mening på ett annat sätt. Låten de sjunger detta i, som heter just Come On Get Up är en av skivans bästa låtar men på intet sätt den enda riktigt bra. Titelspåret är riktigt skönt, avslutande Fallin' To Pieces är njutbar och Dearly Departed bjuder på rockgung på högsta nivå. Genomgående skulle jag säga att 'Men Of Honor' har en högre nivå än sin föregångare rakt igenom med bara något enstaka undantag.

Under drygt 51 minuter får vi smaka på 11 välgjorda alster av detta band som sägs ha en "explosiv livenärvaro" i albuminformationen och bandet ser också sig själva mer som en livekonstellation än något annat. Huruvida det är sant eller inte kan jag tyvärr inte svara på, men om Adrenaline Mob gör sig än bättre live än hur det här låter så bör de kunna få varenda klubb i gungning när de går upp och bränner av dessa låtar. Gungar gör det nämligen redan nu med dessa tunga instrumentala insatser och för den där riktiga genomgående hårdheten har de redan nämnda Allen och hans sång som om det skulle ha varit i Symphony X förmodligen bättre beskrivits som Symphony XXX.

Jag gillar 'Men Of Honor' och jag gillar den bättre än 'Omertà'. Jag tror det här bandet är på väg mot något stort, men först måste de bara göra något åt de där idiotiska gitarrsolona de forcerar in i musiken. När det problemet är åtgärdat kan Adrenaline Mob känna adrenalinet pumpa allt snabbare medan deras räd tar över världen.

HHHHHHH