Adrenaline Mob
Omertá

Jag tror att det är lätt att avfärda den här skivan som enbart tung, hård och aggressiv om du som lyssnar inte ger den en ärlig chans att bevisa vad den går för. Precis som med Nevermore, Grip Inc. och flertalet andra band av denna typ där musiken ligger och gränslar mellan för hårt och bara väldigt hårt krävs det att du som lyssnare "investerar" din tid i detta band för att du ska få ut någonting av skivan och det är någonting jag ser på med blandade känslor. Dels tycker jag att det är bra med skivor som dessa eftersom de får en helt annan livslängd än många andra, men på samma gång kan jag inte låta bli att tycka att det är någonting negativt att du ska behöva investera ett par-tre timmar på bandet innan du ens börjar uppskatta deras musik för vad den är och lika länge till för att verkligen få ut någonting specifikt av den.

Min spontana känsla av 'Omertá' var att det var alldeles för hårt för att direkt säga någonting alls till mig. Det kändes som att de bara lät tyngden tala, aggressiviteten skrika, hårdheten skriva och ilskan spela, vilket inte alls kändes särskilt spännande. Efter ett antal varv i spelaren började dock skivan plötsligt att växa och låtar som jag tidigare avfärdat som allt för hårda och allt för tunga för att överhuvudtaget säga någonting blev plötsligt spår som kändes underfundiga och intressanta och jag fick snart ett bra svar på varför det var så - som grundpelare i bandet står nämligen två av den progressiva hårdrockens absolut starkaste namn i form av Russell Allen och Mike Portnoy som tillsammans har runt 50 album på nacken utan att tidigare ha korsat varandras vägar på ett album. I slutet på förra året presenterade bandet sig med sin debut EP och här kommer så första fullängdaren och med på resan finns även gitarristen Mike Orlando, känd från bl.a. Zakk Wylde.

Ni som känner till Russell Allen från hans tidigare projekt vet att han har en väldigt kraftfull men samtidigt ganska hög och ljus röst. Därför är det något förvånande att höra Allen låta som en rejäl stenslägga som bara krossar allt som står framför honom. Uppriktigt sagt måste jag säga att jag inte trodde den mannen kunde låta så här. Någon måste brutalt ha misshandlat hela hans familj framför ögonen på honom innan han gick in och sjöng detta, något annat kan jag inte tänka mig skulle göra att han lät så här förbannad. Det lustiga är att det inte bara är Allen som låter som han är beredd att självmordsbomba världen med en atombomb, utan även Lizzy Hale som gästar på Duran Duran-covern Come Undone låter rejält uppretad - ungefär som att någon skjutit gummiband på henne hela dagen innan hon ställde sig i studion och skrek ut all irritation hon samlat på sig av detta. I övriga elva spår är det dock Allens sång som äger dig och den låter, som sagt, tung som en Rolls Royce och argare än en uppretad bålgeting. Strängsektionen är också tung och hela produktionen äger dig mer än en kinesisk arbetsgivare äger sina slavarbetare. Det är skoningslöst genom hela skivan, sånär som på balladen All On The Line som kommer som spår fyra där det låter riktigt vackert. Riktigt, riktigt vackert!

'Omertá' inleder väldigt starkt med ett av albumens bästa spår i form av Undaunted, vilket är en låt som liksom de flesta andra är hård, arg, tung och aggressiv. Låten har riktigt sköna melodier och både vers och refräng känns väldigt tilltalande med enkla, men slagkraftiga instrumentala insatser i ett relativt lugnt och behagligt tempo samtidigt som det låter väldigt argt och på. Flera av de efterföljande låtarna spelar på samma recept, men det kommer inga fler låtar som direkt påminner om Undaunted. Däremot kommer en hel del andra låtar som spelar ännu tyngre och argare musik.

Det som kännetecknar den här skivan är dock inte just aggressiviteten, hårdheten, tyngden och ilskan utan de underfundiga melodierna och smått genialiska instrumentala insatserna som man inte ens märker första gångerna man lyssna på skivan eftersom man är så tagen av hur hård skivan är. I uppriktighetens namn finns det inte mycket kvar av den musik som vi lärt känna från Allen/Portnoy i Adrenaline Mob, men det märks ändå var dessa herrar haft sina fötter tidigare när man lyssnar på 'Omertá'. Melodierna är genialiska och sammanhängande på samma gång och musiken är riktigt välspelad och fläckfritt framförd. Produktionen kunde definitivt ha varit bättre, men överlag känns det ändå som att de får ut det de vill av skivan, det är bara synd att man ska behöva lägga så pass mycket tid på att lära känna skivan innan du börjar se den för vad den är. Jag har sett ett antal recensioner av recensenter som uppenbarligen inte gett skivan tillräckligt med tid och därför avfärdat den som otillräcklig och de flesta personer jag känner skulle aldrig ha tålamod att ge en skiva flera timmar av genomlyssnande bara för att börja gilla den eftersom de skulle behållit Undaunted, All On The Line och avslutande Freight Train och eventuellt någon låt till i sin mp3-lista och gått vidare långt innan de började inse vilka fantastiska spår som hela den här skivan utgörs av. Jag tycker egentligen inte att det finns ett enda dåligt spår på 'Omertá' utan hela skivan känns väldigt bra men också otroligt tung, arg och hård. Speciellt med tanke på vilka som står bakom den.

Allt sammantaget tycker jag att den här skivan ger blandade känslor. Det är en skiva som är oerhört bra på ett sätt, samtidigt som det inte går att komma ifrån det faktum att den också är alldeles för hård för att riktigt nå så långt som den har potential att nå. Tyngden döljer nämligen mycket av den här skivans kompetens, nästan dränker den, och det känns lite som Symphony X och Dream Theater över det hela ändå. Inte musikaliskt, för det finns inte mycket som skvallrar om var dessa herrar huserat större delen av sina musikaliska karriärer i Adrenaline Mob. Men känslan - av att de kan släppa material som är bättre än guld, bättre än diamanter bara för att till nästa utgåva komma med något som du skulle skällt ut hunden för att släpa in. Inte så att låtarna på 'Omertá' är blandat bra och dåliga, men känslan är ändå att det finns så mycket potential till att alltid ligga där högst uppe på topp… och ändå gör de inte det. Det är det som gör att jag rekommenderar Adrenaline Mob med viss försiktigthet - därför visst tror jag absolut att du som läser detta kommer att gilla detta band. Frågan är bara om du kommer ha tålamod nog att komma dit.

HHHHHHH