Aborted
The Necrotic Manifesto

Sedan Aborted släppte 'Global Flatline' för två år sedan har det bytts ut lite medlemmar men när Belgarna nu öppnat grindarna och återvänder med en ny skiva låter det precis lika illa som det gjorde innan. Att göra en skiva som denna känns likvärdigt med att kasta av sig alla kläderna och börja rota i folks hår efter smaskiga löss att äta.

Jag har full respekt för att smaken är olika men på något sätt känns det som att göra musik som detta inte kräver mer än på sin höjd 2-3 album. Jag har väldigt svårt att se att det finns mer att klämma ur av den här musiken än man lyckades göra på de första 2-3 skivorna då man spelade den. För Aborted är detta åttonde fullängdaren och i en genre som grindcore är det en hel livstid med musik. Det är inte som att musik som bara skapats för att låta så brutal som möjligt lämnar mycket utrymme för variation och som ett band som uppenbarligen bara försöker vara så brutala som möjligt har jag svårt att se vad man fortfarande känner att man behöver bevisa så här 15 år efter debuten.

'The Necrotic Manifesto' består hursomhelst av hela 14 spår och 43 minuter av fullständigt outhärdligt oljud. Jag avskydde 'The Global Flatline' och tyckte det var en skiva som hade gjort sig bättre oskapad och 'The Necrotic Manifesto' är faktiskt ännu mer outhärdlig. Mellan varven hade de faktiskt en och annan bra idé på förra skivan, den här skivan däremot känns hämtad från min värsta mardröm. Sången består antingen av något som låter som om James Earl Jones försöker prata genom ett glas eller något som låter som Dave Mustaine genom röstförvrängare. Gitarrerna verkar bara ha tre läten - antingen spelar de ett ackord om och om igen i 20 minuter (det känns som 20 i alla fall) åt gången, eller så spelar de två ackord i några sekunder eller så spelar de bryggor, oftast långsamt så att de klarar av att faktiskt flytta på fingrarna. De där enackordpartierna verkar dock vara klart vanligast på 'The Necrotic Manifesto' och de är i sig så enerverande att man gärna skulle betala någon för att skicka bandet och allt de någonsin gjort på en resa med Prometheus men när de sedan adderar trummorna på det hela, då känns det som jag hellre personligen vill gräva ur hjärtat på bandet med en gaffel. Jag kommer naturligtvis inte göra det även om jag får chansen eftersom det finns ett betydligt lättare sätt för mig att undkomma detta oljud - det är bara att stänga av skivan. Risken att jag skulle snubbla på någon som faktiskt spelar den här skivan bedömer jag som mindre än risken att Vladimir Putin någonsin skulle göra någonting intelligent - dvs riskfaktor 0,0000000000000000000000000000000000002. Inte särskilt stor.

Det här är en sådan skiva som jag kan garantera er kära läsare att jag aldrig, någonsin, kommer spela igen om inte möjligtvis för att demonstrera hur jävla dålig den är. Det finns verkligen inget utrymme att utvecklas som band när man spelar grindcore, det verkar de 20 medlemmar som inte längre spelar i bandet ha insett (eller varför de nu lämnat bandet) men Svencho som står för de tortyrliknande lätena bandet kallar sång envisas ändå med att plåga världen på skiva efter skiva utan att visa någon vilja att faktiskt åstadkomma någonting musikaliskt. Den här skivan ger mig inget annat än vilja att döda någon. Helst mig själv så att jag kan komma ifrån den men jag tror jag väljer den enkla lösningen och stänger av nu.

HHHHHHH