Voodoo Highway
Showdown

Italienarna i Voodoo Highway är tillbaka med uppföljaren till den trasiga farbrorns värdshus som kallas Uppgörelse, ett album där de lägger korten på bordet. Nästa stora grej, deras scenshow ska vara skandalös och en massa sådant som instrumentförstörande och annat ”häftigt”. Sedan påstås det dessutom att de fått lite av en kultstatus i den sitt lite murkna underjordiska territorium, låter ju intressant och som något vi hört sägas av tretusen band den senaste veckan, ungefär. Givetvis kan Voodoo Highway ha något som inte dessa andra tvåtusenniohundranittionio banden har, ett skivomslag med en ullig sten på en klippkant till exempel. En säker garant för ett bra album, åtminstone enligt mina tidigare erfarenheter.

Det är icke-nonsens hårdrock, rakt på och utan krusiduller. Stenhårt, väldigt mycket ös och energi i stora mängder. En nick i riktning mot tider som passerats för länge sedan, ett band som lever i det förgångna. Samtidigt lever de i det moderna med tanke på att det är inne med retro, och dessutom är deras produktion av en mer modern stil. Ljudbilden är fräsch men samtidigt opolerad och rå, det känns lite grann som de träffar riktigt väl när de siktar på att göra rockmusik som den bör göras. Voodoo Highway låter för mig ungefär som jag tycker att rockmusik ska låta, det är skitigt, det är snyggt och det är riktigt välgjort, helt klart ett steg framåt i jämförelse med bandets debut för två år sedan.

Jag tyckte bandets debutalbum kändes väldigt generiskt måste jag säga, detta är mycket bättre. Detta är faktiskt riktigt bra, massor av energi, massor av tempo, massor av känsla och ett rockalbum som man vill att ett rockalbum ska låta. De släpper loss ordentligt och de bjuder oss på rockmusik som känns fräsch, bra och riktigt kul att lyssna på. Visst, det kanske inte är det mest originella någon någonsin hört men det är gjort på ett riktigt bra sätt och ett album jag varmt kan rekommendera till alla som gillar riktigt skoj rockmusik.

Medryckande och bra, speciellt gillar jag första spåret (även om accenten är lite störande ibland) och det nionde spåret som båda illustrerar riktigt väl hur bra detta band är, och hur riktig rockmusik faktiskt görs bäst och det är inte att låta som en dålig kopia av något. Voodoo Highway har sedan förra albumet lyckats skapa en egen röst och gör nu musik som inte låter som en karbonkopia av något annat. Det är dessutom riktigt bra så vad mer kan man önska? Ett par miljoner in på kontot kanske men det lär ju aldrig hända.

Precis som man kan förvända sig med ett album som har en ullig sten på en klippkant som omslag så handlar det om kvalitetsmusik, rockmusik jag kan rekommendera. Du är ingen riktig rocker om du inte gillar detta album.

HHHHHHH