Band:
Matteo Bizzarri - Guitar, backing vocals, breaking guitars
Filippo Cavallini - Bass Guitar / Vocals - backing vocals
Dederico Di Marco - Vocals and rhytm guitar
Lorenzo Gollini - Drums
Alessandro Duo - Organ, guitar, backing vocals
Diskography:
Debut
Guests
Info:
All songs written, arranged & performed by Voodoo Highway.
Produced by Luca Magni.
Recorded between November 13th 2010 and January 12th 2011 by Luca Magni at Sonika Studios (Ferrara, Italy).
Mixed and Mastered by Simone Mularoni at Domination Studios, (San Marino). Cover Artwork: Silvia Favarato.
Photography: Andrea Righini.
Released 2011-06-24
Reviewed 2011-07-29
Links:
myspace
youtube
rock'n'growl
massacre
Trasig farbrors/morbrors värdshus heter deras debutalbum, voodoo motorväg är dessutom bandnamnet, kanske inte de mest roliga namnen jag kan tänka mig på nästa stora grej men å andra sidan finns det många band som kallats nästa stora grej, rockmusikens nästa storhet och så vidare.
Är då Voodoo Highway nästa Deep Purple? Nja, de låter onekligen en del som dem rent stillmässigt, Rainbow kan också sägas vara i samma stil, speciellt då den senare eran som inleddes med Down to Earth, men även en del modernare musik. Klassisk hårdrock är vad det handlar om med en ljudbild som påminner mycket om vad vi fick från Deep Purple eller vad som kom under den senare delen av sjuttiotalen och tidiga åttiotalet. Sången bär inte spår av det italienska ursprung bandet har vilket ofta är vanligt bland italienska band och produktionen låter brittisk snarare än italiensk. Självklart är produktionen modern och bär en ljudbild som låter mer modern än sin inspirationskälla och också den stil bandet har. Även de tio spåren och de trettionio minuterna av musik känns som hämtat ur det förgångna, så egentligen kan man säga att rent generellt så är italienarnas musik äldre musik i fräschare tappning vilket är ett något förenklat sätt att se på saken.
Voodoo Highway kommer aldrig att bli samma stora inspirationskälla eller framgångsrika band som Deep Purple var men för Deep Purples fans kanske de kan vara ett nytt band att ta till sig. Överlag finns det flera problem med detta album, inte i det kvalitativa direkt men det faktum att de är ännu ett av dessa band att ta på sig ”uppdraget” att föra en gammal musikalisk stil vidare. Vad jag tycker är att denna stil varit och många band la sig till med denna under den tid den var populär och den hade sin tid, nu känns det som att musiken behöver utvecklas men det blir alltmer som Hollywood, inga nya filmer görs nästan längre och samma utveckling börjar kunna synas i musiken också. Det ska dock inte frånta bandet äran att de gjort ett album som är ganska bra på det hela taget.
Det finns ett par spännande spår då främst ösiga J.c. Superfuck men överlag så känns det som en sådan där bakgrundsskiva, den är bra men den är ingenting speciellt på det hela taget. Det är ingen skiva jag verkligen vill spela och inget självklart val när jag ska välja en skiva i bilen eller att bara lyssna på, ännu en av alla dessa som är bra men saknar det där lilla extra. Det ska väl också nämnas att jag inte är något större Deep Purplefan så jag kanske bara inte förstår vad det handlar om.
Broken Uncle’s Inn är ett bra album men bra låtar men ingenting jag tar med mig vidare eller som jag längtar efter att få spela igen.
HHHHHHH
