The Storyteller
Dark Legacy

I februari förra året hade vi en videospecial om svensk metal och där nämnde jag att The Storyteller just meddelat att de återförenats. Nu drygt ett år senare släpper de sin första skiva sedan 2005 och skivan 'Underworld', vilket gör den till den femte Storyteller-skivan.

Jag var aldrig någon större fanatiker av The Storyteller under tiden det begav sig första gången. Deras musik kändes alltid som en sämre variant av musik som var väldigt populär för tiotalet år sedan. Då var den här typen av musik det största som fanns inom hårdrocken och när de nu återvänder ser scenen väldigt annorlunda ut. The Storyteller har också förändrats en del men deras musik låter precis likadan som den gjorde då. Detta åttaåriga avbrott i karriären har verkligen inte förändrat mycket alls och den som saknat bandet under deras tid i dvala kommer nog därför finna det väldigt spännande att få sätta tänderna i denna come back. Jag tycker däremot inte att det finns allt för mycket att hämta i detta.

Jag hade faktiskt hoppats på att alla dessa års frånvaro gett bandet någon form av nytt perspektiv på sitt musikerskap. Gävlebandet har samarbetat med Steel Attacks f.d. sångare Ronny Hemlin vid inspelningen av skivan och av någon anledning tänkte jag just på Steel Attack under Hemlin-eran då jag hörde 'Dark Legacy' (långt innan jag ens hade koll på att han varit inblandad i skivan). Musiken har samma mellantempofixering som Steel Attack hade då och melodierna är lika fastfrusna i någon form av monotont malande snarare än inspirerat drivande. Jag önskar verkligen Storyteller allt väl med sin karriär och tycker det är roligt att se dem tillbaka på scenen igen men av någon anledning har jag aldrig riktigt gillat vad de håller på med och inte heller på 'Dark Legacy'.

Inledande Release Me känns som den låt de försöker dunka in mest tempo i. Trummorna smattrar på som popcorn i en kastrull som just nått exakt rätt temperatur och gitarrerna ångar också på hyfsat kvickt. Efterföljande Strength Of valhalla börjar också piggt och så här långt är de verkligen inte ute på någon form av ödesresa mot Nifelheim. Denna och även tredje låten, titelspåret Dark Legacy, utgör det som i mitt tycke är skivans absoluta höjdpunkt. Så länge de upprätthåller denna fart och pigga attityd med körsång i refrängerna och utan att stanna upp allt för mycket är Storyteller verkligen inte alls så tokiga. Troligtvis hör detta till bandets bästa låtar i karriären.

Fjärde låten är dock början på förfallet. När de i första spåren kommit till Gimle och varit halvvägs in i Asgårds förlovade land börjar de plötsligt vackla inför Odens stränga blick. Uninvited Guest är i det lägre medeltempot med en mörk ledslinga som upprepas så gott som hela vägen genom låten 5 1/2 minuter. Forever They Shall Kneel är ett försök att återfå lite fart på skivan men det är fortfarande mellantemposmalande genom större delen av låten och även om refrängen är okej är verserna riktigt sega. God Of Gods börjar med lite korpläten och eftersom låten handlar om Oden är det naturligtvis Hugin och Munin som talar till varanda. Jag gillar gitarrerna i den här låten, men åter igen är verserna ett enda långt malande i medeltempo, vilket inte fungerar alls lika bra här som i låten innan då refrängen är svagare än i Forever They Shall Kneel.

Andra halvan av skivan fortsätter på ungefär samma spår som bandet lagt upp vid det här laget. Mer och mer fast i mellantempot men med refränger som är ganska okej. Undantaget är sjunde spåret som påbörjar andra halvan, som är rätt kvick och hyggligt inspirerande. Dessutom är Break The Bounds en av inte bara andra halvans bättre spår utan en av skivans bästa med lite samma stuk som spår två och tre, vilket uppenbarligen är ett sätt att göra låtar på som passar Storyteller. Sands Of Time på slutet är en ballad som försöker vara storslagen men som tappar en hel del pluspoäng i detaljerna, som brister i både produktion, sång och ljud.

Överlag tycker jag att det inte på något sätt är en dålig, katastrofal insats av Gävlebandet men det är en hel del detaljer som behöver finslipas och till råga på det tycker åtminstone jag att låtskrivningen har mycket att vinna på att undvika det där medeltemposmalandet de återvänder till flertalet gånger på 'Dark Legacy'. Men för bandets fans från före avbrottet bör det inte vara något snack om att införskaffa denna återkomst. Inte heller om du tillhör dem som tyckte att 'Carolus Rex' var en av fjolårets bästa skivor, för 'Dark Legacy' är inte allt för distansierade från sina Falukollegor. För dig som föredrar power metal i stuk med Helloween, eller för den delen inte gillar power metal alls, skulle jag dock vilja vara lite försiktigare med mina rekommendationer. Det är en okej skiva men ändå rätt långt från ett självklart köp.

HHHHHHH