Band:
Ronny Hemlin (V)
John Allan (G)
Simon Johansson (G)
Johan Löfgren (B)
Peter Morén (D)
Diskografi:
Where Mankind Fails (1999)
Fall Into Madness (2001)
Predator Of The Empire (2003)
Enslaved (2004)
Diabolic Symphony (2006)
Carpe DiEnd (2008)
Inspelningsinfo:
Recorded at Sonic Train Studios, Gothenburg, Sweden
Simon Johansson & Mike Wead (P)
Länkar:
steelattack.com
myspace
massacre
Tidigare låg Steel Attacks styrka, och kanske svaghet, i att de gjorde allt så enkelt och spelade rak, enkel men samtidigt väldigt melodiös musik. Detta är något som sedan gradvis luckrats ur bandets sound. Bandet har gått mot ett aggressivare sound och vad det innebär i kvalité ska vi avhandla lite grann i denna recension.
Jag hade inte mycket till övers för bandets två senaste släpp, Enslaved från 2004 var riktigt dålig i mitt tyckte, 2006-års Diabolic Symphony var inte mycket bättre. Men vad gäller då det senaste släppet? Ja, jag är faktiskt en aning ambivalent med den skivan framför mig, å ena sidan gillar jag en del utav när det vräker på och blir aggressivt, men å andra sidan gillar jag det inte då det inte tilltalar mig.
Skivan börjar rätt intressant med titelspåret som är ganska rått och bra. Den starten lovar onekligen en hel del inför vad som komma skall, men på något vis lyckas inte resten av materialet bära upp förväntningarna som skapas i den första låten. Visst det finns pärlor som For Whom I Bleed? och Framför allt Holy is Evil som är riktigt, riktigt bra. I dessa tre nyss nämnda låtar kommer hela potentialen fram och bandet briljerar, glänser till och med, då är det riktigt bra. Synd bara att det gäller just dessa tre spår, vad resten av materialet anbelangar kanske det inte ens finns eftersom det felar med att ge ett intryck till mig som lyssnare och det är förstås något man inte kan ha.
Musikaliskt sett spelar banded tung och gitarrorienterad heavy metal som i sina bästa stunder lyfter en ur soffan likt en gigantisk knuff i den riktningen. Det är rakt igenom välspelat och okej komponerat även om det känns som en mellanväg i de flesta fall, bandet vågar inte riktigt ta ut svängarna och trycka till som vi i vissa delar av skivan märker att de kan. Jag vet inte vad detta beror på, men det drar onekligen ned helhetsintrycket även om de övriga låtarna bara går upp i ett brus som man vaknar upp ur när det tänder till.
Jag skulle velat se färre låtar på denna skiva, mer låtar där man vågar ta ut svängarna och skrika ut den där metalliska frustrationen som kan finnas och som lyfter bandet så fort de vågar släppa ut metallen ur sig. Jag måste nog ändå säga att jag gillar bättre den charmiga, lätt obegåvade men ack så roliga drakdräparmetall som bandet spelade i sin linda. Jag har däremot inte köpt det här konceptet fullt ut, det krävs lite mer än bara tre bra låtar på en skiva för att den skall ha en given plats i samlingen eller ett poäng över medelmåttigt.
Det är rakt igenom bra musik och jag kan inte direkt hitta något att klaga på mer än att det låter lite identitetslöst i stora delar. Det är dock välspelat och skickligt producerat, ljudet är långt bättre än 2004-års Enslaved till exempel och det låter väldigt snyggt i en del stycken. Det är välförpackad och välproducerad musik, men det är välproducerad och välpackad musik som aldrig lyfter.
HHHHHHH