The Dead and Living
The Last Men Standing

De döda och levande släpper sitt andra album som de kallar de sista männen stående och det är ett alldeles lysande exempel på hur man skapar dramatisk gotisk metall. Kvintetten från Sverige bjuder på goth metal av samma skola som den HIM följer och av god erfarenhet från diverse sådana band vet jag att det är en genre som inte är helt enkel att träffa helt rätt med för lika ofta som det kan vara bra, lika ofta kan det vara fullkomligt ointressant. Detta band är dock allt annat än ointressant, då deras musik verkligen trycker på vad genren handlar om och deras grafiska profil är väldigt intressant även om jag har sätt snyggare omslag.

Ni som hört HIM, något annat av de liknande banden eller band som To/Die/For, Solitude Aeturnus och en hel räcka andra band som jag inte orkar räkna upp kan skapa sig en generell uppfattning om hur det låter. Sångaren sjunger i ett djupt tonläge till musik som ofta går i midtempo och ganska mycket med dragning åt det mörkare hållet. Jag skulle vilja säga att den bästa musiken i genren är teatralisk, som ett drama skrivet av de starkaste dramatikerna likt Strindberg, Shakespeare, Ibsen eller Hugo. Det är som att ett drama utspelar sig som tar sig genom hörlurarna/högtalarna in i hjärnan till de optiska nerverna där jag för mina ögon kan se en dramatisk pjäs utspela sig på en intim scen i en mörk, lite sunkig teaterlokal i någon källare någonstans. Det är den bästa formen av musikalisk gotisk underhållning och jag måste framhålla att detta är ett riktigt bra album.

Produktionen är högklassig och jag kan inte annat än imponeras av ljudbilden och framförandet. Dock tycker jag att andra och tredje akten innehåller lite väl mycket utfyllnad för att jag verkligen ska framhålla det som ett av de där magiska albumen från året. Nu ska ni dock tolka den saken på rätt sätt, det är utfyllnad i ett platoniskt begrepp. Så här långt för 2013 är detta album lätt topp fem av alla album, efter ”skägget”, ”hjältarna” och ”W.E.T.” kampar de med Jolly om att vara det bästa av banden som nästan nådde de där näst intill ouppnåeliga sex eller sju poängen. Jag hade precis som i fallet Jolly detta album väldigt nära sex poäng men det är inte konsekvent så lysande som jag vill att sådana album skall vara. Bäst är tredje spåret The Sinagogue, femte spåret The Devil’s Song, sjunde spåret Amethyst, det åttonde Veni Vidi Amitto och avslutande titelspåret. Resten av spåren är bra men de nämnda spåren är magiska, de andra är schyssta spår men inte riktigt där för fem spår står ut och de andra är kul att lyssna på.

Definitivt ett imponerande album och hade jag varit en av de mer ordinära internetrecensenterna hade jag kastat ur mig superlativer och givit vårt högsta betyg för minst femte gången detta år. Men här på Hallowed är det viktigt att se skillnad på tidlösa klassiker och på album som är bra och detta album skulle i sina bästa stunder säkert kvalificera sig i det tidlösa men inte helheten. När det gäller album är det ändå helheten som regerar och detta album är utan tvekan som jag redan sagt mer än en gång, riktigt bra och förtjänar definitivt att skrivas upp en hel del. För er som gillar klassiskt stiliserad goth metal är det ingen tvekan om att detta är ett album ni bör titta närmare på för att i genren finns det få band och album som kan mäta sig med vad vi får på detta album. Kanske är jag inte en tillräckligt stor fanatiker av den gotiska metallen för att få ut det maximala av detta?

Ett teatraliskt drama som i sina bästa stunder underhåller storligen, det får bli min storslagna slutkläm om detta storslagna band.

HHHHHHH