The Arrows
The Lines are Open

Pilarna från Kanada, de har recenserats i Hallowed tidigare av mig, då var det deras debutalbum Stand Back som jag tyckte om. Detta album är bandets andra och släpptes 1985 i original men eftersom bandet aldrig riktigt slog kommersiellt upplöstes det efter detta album och sedan dess har vi bara sett ett best of album. 2011 återsläpptes debuten och nu sluts cirkeln för kanadickerna som precis som i debuten slår på stort med en hel sektion mässingsinstrument och alldeles lysande saxofonspel, men jag vet inte om det är ett album som är bättre än debuten, kommersiellt tycks det inte ha varit lika lyckat. Omslaget är definitivt fulare än det som pryder Stand Back, jag tror att det behövs mer pilbågsskyttar till folket helt enkelt.

Klassiskt melodiös rock/AOR från mitten av åttiotalet, de påminner en del om hur landsmännen i Saga lät på Behavior om det säger något. Väldigt keyboarddriven melodiös rockmusik där också saxofon, trumpet och liknande tar stort utrymme och där trummorna känns lite elektroniska, kan kännas lite tamt producerat för att bandet inte lagt så stark rockgrund bakom allt det melodiösa. Sångaren tycker jag är bra och saxofonisten är fantastisk vilket han också var på debutalbumet. Det fyndiga är ju att detta album släpptes på den tid när musik kom på vinyl då du hade strax över 20 minuter på vardera sida av skivan och det ser vi på detta album också då speltiden för de nio spåren är 41 minuter vilket känns som en lämplig speltid då albumet också har ganska stor musikalisk variation. Det sammanhålls dock väl trots detta och det känns som en ganska väl avvägd helhet.

Det är ett bra album men kanske mer kuriosa än faktiskt något man väljer att lyssna på, låtarna är lite poppigare och gladare än de på Stand Back och det gör att albumet som helhet också känns aningen tråkigare. Dock måste jag återigen lyfta saxofonerna och blåsinstrumenten i stort för att de skänker en lysande ljudbild, och speciellt bra tycker jag att det känns i inledande spåret Heart of the City. Men det finns flera trevliga spår som avslutande Hampton Avenue där vi kan höra albumets titel i en versrad. Chains är också bra måste jag tillstå. Det är ett album som kanske inte riktigt lever upp till föregångare men det är inte heller ett dåligt album på något sätt, definitivt väl värt att låna ett öra, om inte annat för att få höra rockmusik snyggt integrerad med blåsinstrument som trumpet, saxofon och liknande.

Det finns dock ett problem detta album (och i viss men mindre mån också Stand Back) har är att det känns som att tiden sprungit ifrån det och det känns mer som en nostalgitripp än som något lysande och tidlöst. Det låter 1985 på gott och ont, och nu finns det att köpa för den som länge önskat sig ett eget exemplar, något som inte gått att få tag i på ganska länge nu. Välkommen till 1985.

HHHHHHH