Band:
Dean McTaggart - Vocals
Gary Craig - Drums
Peter Bleakney - Bass
Doug MacAskill - Guitars
David Tyson - Keyboards
Discography:
The Arrows (4 song EP)(1982)
Stand Back (1984)
The Lines are Open (1985)
info:
David Tyson - producer, arrangement
The Arrows - arrangement
Scott Litt - mixing engineer
David Moore - executive producer
Howie Weinberg - mastering at Masterdisc, New York
Dean Motter - art direction and graphics
Patrick Harbron - photography
guests
Rob Gusevs - keyboards
Earl Seymour - tenor saxophone, bass clarinet
Howard Aye - bass
Michael Sloski - drums
Matt Zimbel - percussion
Eddie Schwartz - background vocals
Al Van Wart - background vocals
Released 2011-07-29
Reviewed 2011-08-28
Vad som slår en direkt är förstås skivomslaget som är ganska slående men också förstås vetskapen att det är ett album som släpptes på vinylskiva när det begav sig vilket förstås innebär att det inte handlar om timtal med musik och att bandet faktiskt var tvungna att välja bort musik för att göra detta album, något som inte känns som att det händer speciellt ofta nu i CD-eran eller kanske snart post-CD-eran då det verkar som att man måste få ut allt man gör och inte göra ett urval.
Vad som snabbt blir uppenbart är att bandet mycket använder keyboards, saxofon och liknande i deras medryckande melodiösa rockmusik. Produktionen är väldigt ren och polerad och det är svårt att faktiskt tänka sig att det är från den tid det är för det känns inte det minsta daterat trots att materialet har långt över 20 år på nacken i dagsläget. Det handlar om tydliga refränger och prominenta keyboardslingor som tar gott om utrymme i det musikaliska, en del skulle nog referera till det som poprock och varför inte? det är poppig rockmusik. Stand Back bjuder på nio spår och den är strax över fyrtio minuter lång.
Den enda moderna recensent av detta album jag lyckades sniffa reda på var inte sådär jättepositiv till detta album, han tyckte de var som Toto utan talangen eller något i den stilen och att de gick nedför ”cheesy street” vilket kanske refererar på ett humoristiskt sätt till titeln på det avslutande spåret. Han skrev också att om du gillar Starships We Built This City så gillar du nog detta, jag gillar det spåret och jag har den Starshipskivan i min skivsamling och tycker att den är genomgående bra. Jag tycker också att detta album generellt är bra, du kan också nämna lite Saga under mitten av åttiotalet som liknande band, typ Behavior och de skivorna. Men visst till och från snubblar de ned i lite väl ”cheesy” stil med spår som I Owe You som mestadels känns patetiskt även om jag generellt tycker att låtarna håller en riktigt hög klass.
Inledande Meet Me in the Middle är grym till exempel med så snygga saxmelodier att man önskar att de hade använt sig mer av saxofon på hela albumet, åtminstone lika prominent som i inledande spåret. Givetvis är det musik som inte direkt kräver så mycket av dig som lyssnare, det är ett enkelt koncept med medryckande refränger och överpolerad melodiös rockmusik. Dessutom skapad till fulländning, näst intill. Kanske tar de ”cheesy street” men vem fan bryr sig när det är så välputsat, så snygga melodier, så bra refränger och så töntigt välgjort? Det kanske inte är den häftigaste musiken att gilla men visst fan är det bra.
Tänk bara om de hade skippat I Owe You för det spåret är riktigt dåligt och hållit ned det till åtta spår och ungefär 37 minuter musik, då hade jag kanske faktiskt börjat leta efter ytterligare ett svart H. Nu behövde jag inte leta efter ett till H i svart men jag kan ändå tillstå att The Arrows pilar för det mesta träffar där de ska och onekligen skapades en skiva 1984 som enkelt klarat tidens tand trots att den inte varit den lättaste att få tag på fram till nu.
Så om du gillar melodiös rockmusik/AOR bör du faktiskt leta upp närmsta skivförsäljare och inhandla ett exemplar av denna skiva. Om du nu inte skulle gilla den kan du ju alltid hänga upp omslaget på en darttavla och kasta pilar på det så den kommer alltid vara en investering värd pengarna.
HHHHHHH
