Six In Line
Head Gasket for the Devil

Franska bandet Six In Line släppte för ett tag sedan sin debut, en EP om djävulens topplockspackning. Jag undrar om en sådan får bilen att gå snabbare, i så fall kanske jag borde skaffa en till min lilla racer så att jag kan förvandla än mer koldioxid till acceleration. Det är en EP om fem spår med ett orange skivomslag, från utsidan ser det inte alltför spännande ut måste jag säga. Men utsidan är inte allt för att det viktigaste är trots allt vad den franska kvintetten har att erbjuda i form av musikalisk underhållning och där finns det onekligen en del att intressera sig för.

Det går att beskriva detta band på många sätt men frågan är om någon av de konventionella är helt adekvat. Det är hård rockmusik, stoner, industrial, thrash är alla epitet som passar ganska bra in på detta bands musikaliska äventyrligheter. Det är ganska tungt, rått och ruffigt, men oavsett hur man vill beskriva detta handlar det om rejäl rockmusik utan nonsens och utan krusiduller. Fem spår av nonsensfri tungrock är vad fransmännen har att erbjuda oss, tung produktion och framförallt kompetent sådan kan de dessutom erbjuda så onekligen en EP som vittnar om musikalisk kompetens.

Dessutom en bra EP får vi i denna, kanske inget fantastiskt eller världs-förändrande men definitivt en debut som lovar gott, som introducerar ett band med mycket att erbjuda. Det är lite spretigt och blir ibland en aning ofokuserat tycker jag vilket, om de kan bli lite mer fokuserade på kommande alster så kan de bli riktigt spännande. Det är inte så att jag vill att de likriktar låtlistan, ett album får gärna förhålla sig varierat och dramatiskt, det är främst låtarna som inte alltid håller ihop fullt ut för Six in Line. Nu kan detta problem i text komma att tyckas större än det i verkligheten är men utan dessa småsaker hade säkert betyget kunnat höjas ett snäpp för att bandet har vad som krävs men får inte riktigt ut det fullt ut på denna EP.

Så Six In Line bjuder oss på rak och trevlig rockmusik, på drama och tyngd och på en del intressanta infallsvinklar. Dock ingenting som fullständigt faller på plats för mig, första spåret Cardinal Sins och Monolith är väldigt bra medan resten aldrig riktigt griper tag i mig. Så på det hela taget kan jag konstatera att det är en schysst EP som dock mer lovar gott inför bandets framtida karriär än den underhåller mig som lyssnare. Dock är det inget större fel på underhållningen, en schysst EP helt enkelt.

HHHHHHH