Siamese Fighting Fish
Breathe:See:Move

Siamesiska kampfiskar från Danmark som andas, ser och rör sig under en period av 42 minuter. Ett coolt omslag som påminner mig om ett från ett album jag recenserade då Hallowed fortfarande var ett tryckt magasin, musikaliskt är dessa album dock inte speciellt lika bara känslan av omslaget. Det är sextettens andra album och av vissa kommentarer jag sett att döma är det förvånande för vissa att de har en violinist i bandet. Det är dock inte helt unikt, det finns andra band med udda instrumentalister bland annat violinister men också andra instrument inte helt förknippade med hårdrock. Namnet är dock udda, det torde upplysa om ett album som kanske inte är helt typiskt och de marknadsförs som alternativ rock av promotionfolket. Och titlar som Party Like Charlie Sheen känns som att det undertrycker en viss alternativism.

Det är inte helt enkelt att beskriva detta band då deras musik är väldigt varierad men det känns som att det finns en del av grunden står i post hardcore och millenieskiftets underground alternativa rock-/metalscen. Men det är inte helt enkelt att sätta en etikett på detta band då deras musik är högt kommersiell och radiovänlig som i första spåret, eller att de trampar på med vrålsång och stenhårda riff som kommer mot slutet av albumet. Allt är väldigt varierat och oförutsägbart, en intressant kombination av i stort sett alla stilar du kan tänka dig i rockgenren; ändå förädlat till en sammanhängande enhet. En gemensam röd tråd som går genom hela albumet är starka refränger/melodier, låtarna bygger på något starkt och ofta enkelt att ta till sig även om de sedan vandrar ut i spännande musikaliska riktningar. Lite progressivt kanske man kan säga.

Jag kan konstatera att detta är ett briljant album, så varierat och så komplext men ändå så enkelt att ta till sig att fastna på. Alla borde gilla detta album för det är så välgjort och har så mycket bra låtar, men självklart kommer någon gå mot strömmen och säga att det är skräp. Jag kan dock inte se någonting negativt med detta album, det har massor av hitbetonat material, lysande låtar rakt igenom och en variation som håller mig intresserad från start till mål. Att låtarna sedan har ett stort djup och kräver sin tid för att avslöja alla sina hemligheter och element gör inte direkt saken sämre. En av mina största överraskningar detta år, utan tvekan, kanske den mest positiva.

Inledande H.A.U.T. är det perfekta inledningsspåret på ett album som detta, medryckande och energisk rock med bra refräng sätter an tonen riktigt bra. Tempot går sedan ned och Party Like Charlie Sheen är lugnare, poppigare men samtidigt också bättre, det är en låt som jag verkligen gillar. Precis som Crap is the New Black som har lite mörkare tongångar med vrålliknande sång i vissa partier samt stenhårt riffande. Men det finns så många bra spår att man kanske inte borde räkna upp namnen på några för att alla imponerar, men vissa kanske lite mer. Yes Say No är ett annat spår som imponerar med bra refränger och en medryckande stil. Jag tror att dessa namngivna kanske märks på grund av deras utstickande stil men som jag nämnt är alla spåren riktigt vassa och albumet är kort och varierat nog för att inte bli långdraget.

Finns det då någonting som kan avskräcka någon? I mitt tycke borde väl ingen kunna ogilla detta men kanske om man starkt ogillar musik som inte är garageproducerad enligt svartmetallmallen eller om man inte gillar komplex musik men de flesta som hör detta borde verkligen finna detta underhållande. Det är både underhållande och spännande och med ett djup som gör att det finns så mycket att upptäcka att detta album håller för många upprepade genomspelningar. Breathe:See:Move av Siamese Fighting Fish är definitivt något att ta en närmare titt på, definitivt ett av årets bästa album.

HHHHHHH