Sammy Hagar
Sammy Hagar & Friends

Sammy Hagar har samlat ihop vännerna och spelat in en skiva, som lämpligt nog heter just 'Sammy Hagar & Friends'. Tillsammans har detta kompisgäng satt ihop en blandning av lite nytt, lite gammalt, lite hårt, lite långsamt, lite mjukt och mestadels glatt men inte bara det - även lite sorgligt.

Det här är Sammy Hagars 16:e soloalbum, om man räknar de fyra med hans husband The Waboritas och det första som släpps på fem år efter att han ägnat tiden sedan 'Cosmic Universal Fashion' med Chickenfoot. Med på 'Sammy Hagar & Friends' har dock Hagar låtit ett par av hans Chickenfoot-vänner vara med och med på skivan finns även vänner från The Waboritas, Van Halen och många andra delar av den karismatiske 65-åringens dryga 40 år som artists tidsfördriv, bekantskaper och liknande. Totalt närvarar inte mindre än 32 av Sammy Hagars vänner på 'Sammy Hagar & Friends', vilket är något fler än på de flesta skivor jag brukar recensera.

Är det en bra skiva då, frågar vi oss nu naturligtvis efter den här inledningen? Ja, som med all musik så beror det naturligtvis mer på dig än på någonting annat för gillar du musik som denna kommer du troligtvis också gilla detta, medan folk som inte gör det troligtvis inte gör det. Sammy Hagar och hans vänner har då i alla fall gjort sitt bästa för att ta fram en skiva av högsta kvalité i sin genre och för sin genre tycker jag 'Sammy Hagar & Friends' är riktigt bra. För sin genre, skrev jag - så vilken är genren? Ärligt talat vet jag inte riktigt hur vi ska kategorisera det men det ligger någonstans i området bluesrock, fusionrock, hårdrock, klassisk rock och en aning folkmusik. Betyder det att musiken är bra för alla dessa genrer separat eller bara när de är sammanblandade så som den här skivan? Tja, det är väl det vi ska komma fram till innan recensionen är slut.

Variationen är åtminstone stor på skivan med allt ifrån Hawaiidoftande Alohamelodier i All We Need Is An Island till riktiga hårdrockspår som exempelvis Knockdown Dragout och bluesiga tongångar i inledande Winding Down. I spår som Going Down (10), Personal Jesus (3) och nämnda Knockdown Dragout (5) får gitarrvirtuoserna Neal Schon (3 och 10) respektive Joe Satriani (5) spelutrymme att briljera med sina gitarrkunskaper och som två av den här planetens bästa gitarrister gör de naturligtvis jobbet riktigt bra också. Tre av spåren är covers och det är Personal Jesus (Depeche Mode), Ramblin' Gamblin' Man (Bob Seger) samt Margaritaville (Jimmy Buffet) men i ärlighetens namn finns det ingen enhetlig stil på den här skivan så det är inte som att de skriker ut sitt ursprung varje gång man hör dem. Personal Jesus har t.ex. blivit en riktigt bluesig gospellåt på den här skivan och Margaritaville som i original låter en aning karibisk och kanske latinoaktig har här gått fullt ut med de vita stränderna och palmerna så att den känns riktigt exotisk och rent Hawaii-aktig. Den tredje och sista covern (Ramblin' Gamblin' Man) känns däremot väldigt lik sitt original, fast uppdaterad till en version värdig 2010-talet.

Många av låtarna är fyllda med optimistisk körsång eller i åtminstone käck bakgrundssång och det är bara hälften av låtarna som Sammy Hagar ensam står bakom huvudsången, på resten delar han rollen med sångare som Kid Rock, Toby Keith, Taj Mahal m.fl. Och jag tycker sångsidan låter väldigt bra! Men det är inte bara den, utan även instrumentalt och produktionsmässigt tycker jag skivan har väldigt lite att skämmas för. Så vilka är svagheterna då? Egentligen hittar jag bara en sak som den här skivan brister en aning på och det är i låtskrivningen för medan jag tycker sång och instrument sitter som ett smäck och produktionssidan har gjort bästa tänkbara för att lyfta dessa finns det ändå ett par låtar som kanske inte når hela vägen på 'Sammy Hagar And Friends'. Däremot vill jag dock inte hävda att det skulle vara så pass allvarligt att skivan skulle behöva göra sig av med någonting - dessa knappa 37 minuter gör det mesta rätt och jag ser väldigt lite som skulle kunna gjorts annorlunda.

Med tiden tycker jag inte att Sammy Hagar lyckas ro hem skutan så pass väl att han når de riktiga toppbetygen med den här skivan. När vi ger sexor och sjuor letar vi efter skivor som är banbrytande, genreöverskridande eller bara jäkligt bra! När jag lyssnar på 'Sammy Hagar & Friends' känns det inte som att den har något av det men den känns ändå som en skiva som genomgående håller väldigt hög kvalité. Den är gränsöverskridande i sin stil och den visar på en väldig bredd och mod att släppa en så odefinierad skiva, men så har också Sammy Hagar samlat ihop ett flertal topplisteettor, fler än 40 miljoner sålda album och en plats i rock 'n' roll hall of fame under sin karriär - och gästlistan på den här skivan gör knappast det samlade musikaliska kunnandet mindre. I ärlighetens namn har jag väldigt svårt att se hur någon skulle kunna bli besviken på den här skivan, förutsatt att man inte förväntade sig en nyversion av någon gammal klassisk skiva Hagar gjort i sitt förgångna (men då får man faktiskt skylla sig själv att man har sådana förväntningar). I mitt tycke är det här höstens kanske mest intressanta skiva med vuxenrock och den låg länge och pendlade på toppbetygen men i slutänden kände jag inte att skivan höll för det när skivan spelats i tvåsiffriga antal. Ändock en riktigt intressant skiva av herr Hagar och hans vänner!

HHHHHHH