Raven Lord
Descent to the Underworld

Korpkung, det låter det, jag känner till drottningen som jag haft ”turen” att möta ett par gånger i mitt liv. Jag undrar om dessa har mycket kontakt sinsemellan, kungen söker i alla fall nedstiga till undervärlden i en inferno av eld, heavy metal och korpar som kraxar. Det talas om heavy metal för traditionalisten och det nämns band som ofta skrivs i de näst intill mögliga rullorna som de stora och en gång var de föregångarna men inget av dem är särskilt intressant idag och ska vi vara helt ärlig är inte mycket av deras musik heller särskilt gångbar längre. Det är dock ingenting som ska ha hindrat denna internationella sextett från att långa inspiration från dem, troligen från de album som faktiskt är tidlösa måste vi väl antaga.

Mannen bakom denna nedstigning går under namnet Csaba Zvekan och han är sångaren i bandet, han liksom de övriga i bandet har god erfarenhet från diverse band och projekt innan de funnit sig i denna sextett som dock skiftat medlemmar ett antal gånger och faktum är att sedan detta album spelades in har de redan bytt ut trumslagaren och deras lista över förgångna medlemmar är nog större än den med nuvarande. Det behöver förstås inte vara något oroande tecken egentligen utan det kan bara vara en konsekvens av att medlemmarna befinner sig på så olika platser att vissa av dem inte tycker att samarbete på det sättet fungerar, men nu ska jag sluta spekulera och säga att deras album ser på framsidan ytterst traditionellt ut.

Det är också ytterst traditionellt när man börjar lyssna på musiken, Zvekan är en ganska typisk heavy/power metal sångare med högoktanig och lite raspig röst, tänk Cage så har du en sångarreferens som är ganska nära. Låtarna är typiska heavy metaldängor med mycket energi och ganska distinkta refränger och typiska låtstrukturer. Det finns lite neoklassiska inslag och bandet har en mycket kunnig gitarrist i Joe Stump som jag tycker adderar ett litet djup som inte funnits annars. Produktionen är typisk heavy metal och ljudbilden avviker knappast från vad som är norm i genren, detta album känns väldigt inriktat mot den som redan är frälst på heavy metal.

Albumet har elva spår som alla är bra heavy metalspår och jag tycker väl egentligen inte att något står ut något nämnvärt utan det är ett solitt album utan några ordentliga toppar eller dalar. Det är också ett underhållande album att lyssna på just på grund av dessa bra låtar och på grund av energin, det känns lite grann som att Raven Lord illustrerar essensen av vad traditionell heavy metal ska handla om, energi och tilltalande låtar vilket är precis vad de erbjuder.

Visst, man kan argumentera att det inte erbjuder något nytt till genren och det är visserligen sant men gör man det bra kan man faktiskt komma undan med att inte vara originell. Dock måste de hitta nya väger i ett längre perspektiv för att ett sådant här album från ett band är kanske intressant en, max två gånger sedan kommer de tjata ut sig själva och bara uppgå i en bred mittfåra oavsett om kvalitén är i nivå med detta album eller ej för då har man hört det förr och inte ens Zvekans kompetenta sång eller Stumps gitarrkunskaper kan förändra detta. Men varför fundera i de banorna nu? det är bandets problem inte mitt och Descent to the Underworld är ett riktigt bra album som inte ska förringas bara för att det inte är det mest unika jag hört. Heavy metalfans borde dregla över detta för det är precis vad de vill ha, välgjort och helt innovationslöst, riktigt bra är det.

HHHHHHH