Persefone
Spiritual Migration

Det finns två saker jag inte får ihop med Persefone. Det ena är deras ursprung - de kommer nämligen från den 467 kvadratkilometer "stora" bergsnationen Andorra (mellan Spanien och Frankrike) som är ungefär hälften så stor som Hedemora kommun ytmässigt med en befolkningsmängd på dryga 85 000, vilket är ungefär densamma som Växjö. Antalet bra/intressanta musikakter som jag kan komma på från detta land är ganska precis… inga, men Persefone är faktiskt inte alls dåliga - så nu finns det i alla fall ett. Det andra jag inte får ihop med Persefone är deras musik. Alltså vad är det för något de spelar egentligen? Någon form av hårdrock, är väl bästa benämningen. Dödsmetall eller någon form av extremmetall hade jag nog också kunnat tänka mig kalla det om det inte vore för spår som Consciousness part 1 och 2 samt inte minst Outrot, där de låter klaviaturet ljuda på ett sätt jag tror jag aldrig hört det inom hårdrocken.

Persefone vänder på många sätt uppochner på hela hårdrocksgenren med att dels vara en intressant musikakt från detta tätbefolkade lilla land i Pyrenéerna och dels med själva musiken. Flera av spåren har långa instrumentala partier eller är helt och hållet instrumentala och inte sällan är det vackra pianopartier eller åtminstone långt ifrån hårdrocksaktiga tongångar som ljuder genom dessa men mesta delen av sången är antingen skrik eller growls och den klarsång som är görs inte direkt med de vackraste stämmorna i musikbranschen.

Blandningen av hårt och mjukt, finstämt och aggressivt, vackert och brutalt med mera med mera, den är genomgående över hela skivan. Speltiden är över en timme lång men ändå känns inte 'Spiritual Migration' överdrivet lång. Variationen på skivans 13 spår är så pass omfattande att det är svårt att uppleva denna resa som stillastående eller tråkig. 'Spiritual Migration' är inte som de flesta andra skivor jag brukar få. Den är livfull och går i vågor upp och ned, inte bara i stilen och tempot och styrkan utan även i kvalité. Det här är ingen skiva som är genomgående bra och definitivt inte en skiva som är genomgående dålig, men det är en skiva som är väldigt bra därför att den vågar vara dålig. Den vågar visa olika sidor, den vågar blanda och vi ska ta oss igenom skivan i nästa stycke för att ni ska få en bra bild av hur varierat det faktiskt är.

Inledande spåret Flying Sea Dragons är ett knappt två minuter instrumentalt spår med elgitarrer. Andra spåret är ett stenhårt dödsmetallspår med argt vrålande och snabba trummor samt emellanåt finlir på keyboards och gitarrer. Tredje spåret är lugnare, mer klarsång och mindre aggressivitet samt mycket mer finlir på gitarrer och keyboards. Fjärde spåret är ett instrumentalt spår och bjuder på fågelkvitter, något som låter som didgeridoo samt pianospel och panflöjt men stäms på andra halvan upp med mer instrument. Spår 5 är hårt och argt, men också långt och som ni säkert vet hinner långa spår oftast byta karaktär både en och två gånger. I detta hör vi allt från sci-fi-aktiga rymdliknande ljud till vackra klaviaturdelar med stämningsfulla gitarrer utöver det arga och hårda som återkommer några gånger under den åtta minuter och trettionio sekunder långa resan.

Mittsektionen av 'Spiritual Migration' utgörs av de två spåren Consciousness part 1 och 2 som båda visar prov på en enorm musikalisk mognad i detta band. De vågar ta ut svängarna med riktigt långdragna partier, mjuka, hårda, vackra och helt och hållet instrumentala. Dessa nio minuter bjuder på det mesta som hela skivan står för - allt från de vackra pianopartierna till de imponerande gitarrstyckena och dödsmetallen som Persefore ändå i grunden får sägas representerar. Det är egentligen bara Marc Martins arga stämma som saknas för att det ska kännas komplett. Andra halvan av skivan påbörjas med hårda Inner Fullness och följs av lugna Metta Meditation, som är ytterligare ett instrumentalt spår.

Spår tio är det kortaste icke instrumentala spåret på 'Spiritual Migration' och det är ett spår som är både snabbt och ganska hårt med gitarrer som surrar som getingsvärmar knappt två minuter och sedan avslutas med grottliknande sci-fi-ljud skapade av keyboards. Titelspåret som följer är skivans näst längsta låt med sina närmare 8 minuter och femtio sekunder. I mitten av den här låten kör de ett nästan tre minuter långt elektroniskt parti men i inledningen av låten är det mycket mer gitarrer som dominerar och på slutet byter låten mellan keyboard- och gitarrsolon tills Marc Martin och Miguel Espinosa får sista ordet. Nästan timmen in på skivan kommer vi så till det längsta spåret på 'Spiritual Migration' och det här är ett riktigt storslaget spår som verkligen ger allt en sista gång: varierade keyboards, vrålsång, klarsång, gitarronani och allt från arga trummor till lugna pianopartier. Och på tal om lugna pianopartier så kommer en nästan fyra minuter lång avslutning gjord med enbart piano på slutet av den här skivan. Ett oerhört vackert spår, precis som skivan delvis varit under sina 70 minuter men den stora variationen mellan dominerande instrument, klarsång och vrålsång, hårt och mjukt, vackert och argt… ja, den gör att 70 minuter inte alls känns överdrivet långt.

'Spiritual Migration' kan mycket väl vara årets mest varierade skiva. En sak jag vet säkert är i alla fall att det är en riktigt bra skiva. Jag måste erkänna att jag inte kommit i kontakt med Andorriterna tidigare men denna, deras fjärde skiva, är i alla fall väldigt imponerande! Med beröm godkänt!

HHHHHHH