Laneslide
Flying High

Ett högtflygande band av internationell dignitet med medlemmar från diverse hörn av vårt klot där den mest kände antagligen är den flitige keyboardisten Alessandro Del Veccio som verkar vara med överallt. Om jag inte missminner mig så är Laneslide en låt av Fleetwood Mac och det finns ju sämre band att låna inspiration ifrån om jag säger så, nu har jag ingen aning om namnet kommer sig av deras låt eller något annat men en sak vet jag och det är att deras debutalbum har ett riktigt snyggt skivomslag som definitivt borde få bläddrare i skivhyllan eller på nätet att stanna till och se efter vad som döljer sig där bakom. En av de mest spännande kollaborationerna på senare år står det i pressinformationen och kanske kan väl det sägas vara så men om man ska gå på spännande kollaborationer finns det väl egentligen bara en som är värd att nämna och resten samlar smulor där bakom. Men vad ska vi då säga om Laneslide, tillhör de toppskiktet av de kollaborationer som dykt upp på senare år?

Deras musik är riktigt välproducerad med en ljudbild som definitivt imponerar, det är annars ganska vanlig AOR med starka refränger och en melodiös framtoning. Inte direkt något som överraskar egentligen och på många sätt känns det väldigt likt det mesta andra där Del Veccio varit med och ritat noter på ett papper, dock tycker jag att detta album särskiljer sig lite grann tack vare den fantastiske sångaren Frank Vestry som definitivt lyfter materialet nästan helt på egen hand. Sedan har de väl vissa andra mindre särdrag och framförallt en hyfsat god struktur på albumet som gör det väldigt lättlyssnat och lätt att ta till sig trots att speltiden närmare sig femtio minuter vilket jag kan tycka ofta tenderar till att bli rätt så långt på många AOR-album. Inte jättevarierat men tack vare en snygg cover och någon ballad blir det precis tillräckligt varierat för att hålla speltiden ut.

Jag har varit inne på det, Vestrys sång höjer definitivt detta album mer än något annat, sedan är förstås låtarna av god kvalité dessutom vilket förstås inte gör saken sämre. Det är lite grann av ett klassiskt melodiöst rock-/AOR-album precis som de bör låta, helt enligt formatet för att skapa ett lyckat album i den genren. Det är en imponerande produktion med en hel räcka lyckade låtar som definitivt rycker med en som lyssnare och det är ett sådant där album man gärna väljer att lyssna på eftersom man vet att man får höra några riktigt bra spår när man gör det.

Bäst på albumet är nog coverspåret Self Control som gjordes i original av Laura Branigan och som i original inte alls känns lika bra idag som jag mindes det från förr. Sedan är inledande titelspåret en medryckande och underbar historia och det finns några till men det är inte så jävla roligt att rabbla upp låttitlar bara för sakens skull. Det är ett album som är underhållande från start till mål även om den avslutande balladen somnar av lite för mycket mot slutet och lämnar därför albumet med en lite skum känsla, men om du har det på repeat så slipper du det problemet för då kan du höra en stund på det inledande titelspåret och mungiporna riktas uppåt igen.

Ett riktigt bra och högtflygande album är vad vi får här och vi kan bara hoppas att detta samarbete fortsätter att ha högtflygande planer på en fortsättning för detta lovar väldigt gott. Den enda anmärkning jag kan se att man har är att det trots allt ändå låter relativt vanligt för genren men vad fan spelar det för roll när det låter så bra som Flying High? Nej nu lämnar jag detta skrivande för att sjunga med i detta album en gång till innan jag ger mig på något mer tråkigt. Om ni gillar AOR, missa inte detta album och om ni undrade är svaret på frågan ja.

HHHHHHH