Kaotik
Starving Death

Från Kanada och Quebec härstammar bandet Kaotik som gör gammelskolsk dödsmetall om svältande död debuterade i slutet av förra året med detta album som vi äntligen tagit oss tid att recensera. Det är ett album med ett ganska fult skivomslag och som mixats och mastrats i vårt eget hemland Sverige i samhället där alla har en ko. Jag tycker nog dock att de borde ha gjort ett större arbete med omslaget och logotypen som inte direkt tilltalar, annars är det en skiva med femtioen minuter musik från ett band som bildades 2007 och släppte en egenhändigt producerat EP som tillverkades i hundra exemplar 2009 och 2012 kom således debuten som kallas för Starving Death. Så ett fult album med en dum titel är vad vi har att ta ställning till här.

Musikaliskt är det ingenting som överraskar, det är gammeldags dödsmetall ungefär på samma sätt som gammeldags idealmakaroner. Det är bakat enligt gammalt recept och utfört på traditionellt vist eller något i den stilen, föga varierat och föga nyskapande. För den som gillar dödsmetall är det ungefär som att möta en gammal bekant, lite mer nedgången och med lite mer mögel under naglarna men ändå lätt att känna igen. Produktionen är genretypisk och sångaren låter lika mycket som ett troll från en fuktig grotta där stalaktiterna hänger långa från taket som är brukligt för genren, låt oss helt enkelt bara säga att Kaotik inte erbjuder några överraskningar på gott och på ont.

Ett hyfsat album för den som gillar dödsmetall av en äldre skola, för dig som gillar något annat är det troligen fullkomligt ointressant. Jag tycker inte att det är speciellt lyckat, inte särskilt roligt, underhållande eller bra. Så för dig som uppskattar den här typen av musik är det kanske något att sätta tänderna i, en del bra folk för genren har trots allt jobbat på albumet och en kanadensisk dödsmetallegend har gästat på sång i ett par av spåren och vem som gillar dödsmetall kan säga nej till något sådant?

När det gäller låtmaterialet hittade jag väl inte direkt någonting som tilltalade mig i någon större grad och inget spår står väl direkt ut i någondera riktningen även om man försöker se objektivt på saken. Så det är kort och gott ett album för de närmast sörjande och inget för de bredare massorna, inget för mig.

HHHHHHH