Jeff Lynne
Armchair Theatre

ELO är inte 40 år men ändå firar de tydligen 40 år i år med tre speciella skivsläpp varav ett är detta, fåtöljteater känns som ett fånigt namn. Och denna får mig att undra över Jeff Lynne och dennes musikaliska kreativitet, har han någon sådan alls längre? det verkar som att allt ELO och Lynne släpper är gammalt som återsläpps, precis som detta album som först släpptes 1990, Lynnes första soloalbum. Han har som vanligt flera prominenta gäster och allt det där, några covers har han lyckats skrapa samman utöver sina egna låtar. Denna nya utgåva som remastrats och allt det där har dessutom två bonusspår för att locka även den som redan har albumet att köpa en till utgåva. Det är lustigt med Lynne och hans skivor, jag tror att det finns trettio gånger fler kompilationer, livealbum och återutgåvor än han lyckats släppa album med fräscht material. Nästa gång släpps ELOs första album med ett bonusspår och sedan ännu ett livealbum och ett nytt best of album, alla under 2014 för att fortsätta fira 40 år för ELO. Nu, kanske jag var lite väl nedlåtande men sådär på rak arm känns det onödigt med en massa grejs vi redan har när det finns något som heter att skriva nya låtar (kanske något Lynne inte längre känner till).

Det är som Frontiers säger en smältdegel av musikaliska riktningar, ingen jättetydlig struktur mer än att det kanske kan kallas rock, visst hörs det att det är en drivande kraft i ELO som står bakom. Ingenting unikt, varken när det begav sig eller nu, det låter mer som att Lynne kopierat sina inspirationskällor än att skapa något nytt och eget. Vi har hört allt förr. Det är dock väl producerat och Lynne samt gäster gör ett fint jobb i det musikaliska, här finns onekligen kompetens i betydligt större utsträckning än musikaliska idéer. Att det är ett helt gäng covers gör också att albumet känns lite väl spretigt och lite som en av de här kompilationerna med en massa olika band som man kan köpa på bensinmacken. Dessutom känns det ibland som att Lynne gör saker i låtarna för att han kan och inte för att de faktiskt fyller någon vettig funktion, det är dock omöjligt att inte erkänna att det är ett kompetent album med kompetent produktion samt framförande.

Det är ett hyfsat album, musikaliskt godkänt men inte mer än så, då albumet blir lite väl spretigt och aldrig riktigt lyfter. Bäst är inledande spåret Every Little Thing och September Song som jag tycker är riktigt bra, övriga spår fungerar hyfsat att lyssna på och skulle lämpa sig utmärkt som hissmusik. De två bonusspåren kan vi både ha och mista men de måste ju ändå vara där för att åtminstone vagt motivera detta album som dock känns som en ganska onödig återutgåva en sådär 23 år efter att det släpptes och dessutom till ELOs 40-årsfirande sådär 42 år efter att debutalbumet släpptes. Jag tror att det bara är ännu ett sätt att prångla ut material från en herre som inte skapat något nytt sedan 2001, faktum är att från Lynnes penna har det de senaste 25 åren skapats två album med nytt material och ett av dessa är denna skapelse som släpptes första gången 1990 och på detta är nästan hälften av låtarna covers. Det är ganska svagt tycker jag och funderar på varför någon överhuvudtaget vill fortsätta släppa alla dessa samlingar och livealbum från en musikskapare som tappat epitetet skapare för länge sedan.

Att detta precis som ELOs 42-årsfirande och det där covealbumet Lynne släppte förra året är fullkomligt onödigt bör det inte råda någon tvekan och i rättvisans namn kanske Lynne borde sågas. Samtidigt får vi inte glömma att det trots alla invändningar man kan ha är ett väldigt bra album som är väl värt att kolla upp om man inte redan har det, för att om du har den tidigare utgåvan finns ingen anledning att skaffa detta. Jag brukar inte säga det ofta, eller någonsin, men kanske vore det bäst om ingen köpte de tre albumen Lynne ger ut i år och istället antingen strömmade det på någon strömningstjänst eller helt enkelt stal det via någon som tillhandahåller sådant material. Då kanske Lynne inser att han kanske ska sluta pungslå sina fans med gammalt material och faktiskt skriva något nytt, det är tolv år sedan sist nu.

HHHHHHH