Heartbreak Radio
On Air

I sändning är detta gäng med svenska musiker, åtminstone om man ska tro deras namn och titeln på det andra albumet under epitetet Heartbreak Radio. Det fösta albumet släpptes 2005 med ett band som såg väldigt annorlunda ut i jämförelse med detta, men det fick goda recensioner runt om i världen sades det och nu är alltså uppföljaren här efter många års väntan. Rollistan består av idel välkända namn för den som är lite bevandrad i svenska rockmusiker och det borde förstås båda gott för bandet eller projektet som en gång började som en spinoff från bandet Last Autumn’s Dream. Det sägs vara en hyllning till 70-talets westcoast-/AOR-legender såsom Journey, Toto, Kenny Loggins med flera och det kan ju förstås vara intressant men sedan ska man ha i beaktande att det är en extremt överbefolkad genre som det är och det krävs en hel del för att inte drunkna där. Det är inte för intet den reservationen dyker upp när man tittar på detta album eftersom omslaget inte direkt gör någonting för att upplevas som intressant.

Musikaliskt är det mjukrockig melodiös rock eller AOR som den kan kallas även i detta utförande, inte tungt överhuvudtaget och ofta känns tempot ganska lågt och sävligt vilket gör albumet till ett i en stil som ofta kan uppfattas som slätstruken. Det sistnämnda understryks dessutom av en väldigt snyggt polerad produktion som inte direkt bidrar till att injicera energi i ljudbilden. Bandet har ett flertal olika sångare vilket var något jag inte reflekterat över eller direkt noterat förrän jag läste pressinformationen just innan jag gav mig på att skriva detta, något som torde innebära att alla sångare låter relativt lika varandra och låtarnas karaktär är dessutom ganska likriktad med midtempolåtar varierade med en och annan ballad och någon låt i ett lite högre tempo så ingen större variation egentligen. Ett väl producerat album som har en snygg ljudbild som lånad ur sjuttiotalet men med upputsad produktion, det känns onekligen som att Heartbreak Radio är ett kompetent band.

Det finns dock ett stort problem med dem, deras låtar saknar energi och hela uppenbarelsen saknar energi näst intill rakt igenom. Det kan nästan bli lite tråkigt men överlag känns det som bakgrundsmusik som man kan höra i hissar eller väntrum alternativt någon annanstans där lite skvalmusik passar bra i bakgrunden. Det tänder aldrig till på albumet och den enda gång jag tycker att det känns riktigt bra är i åttonde spåret My Heart's Just Missing You då tempot skruvas upp ganska mycket och bandet faktiskt bjuder på lite energi för i spår som You Are Love känns det mest bara som radioskval som spelas under småtimmarna när folk vill somna till segt radiosnack och musik och det är nog just detta energiska spår som gör att jag ändå vill godkänna dessa för jag skulle ha ganska svårt att se detta som ett album att lyssna på om det inte hade haft något som stod ut i positiv bemärkelse.

Så, ett ganska slätstruket melodiöst rockalbum som har någon höjdpunkt här och där men i det stora hela känns det inte som ett jag gärna spenderar min vakna tid på. Kanske om du gillar tillrättalagd bakgrundsrock som känns mer tillverkad enligt en löpande bandprincip än skapad av en musikskapare, kanske att du kan finna detta intressant. För min del finns det betydligt bättre AOR album som släpps den 22/2 och dessa lägger jag hellre min tid på än detta välgjorda och bra men samtidigt slätstrukna album.

HHHHHHH