Gorement
Within The Shadow Of Darkness -
The Complete Recordings

Flämtande, regn som droppar från hustak. Ett udda, kortvarigt läte från en synt, stönande… Det var första låten. Gitarrer, någon som försöker prata det första han gör efter han vaknat när rösten är så där kraxig och raspig… Musiken låter som ett billigt försök till att härma soundtracket till en billig 80-tals skräckis. Låt tre låter precis identisk.

'Within The Shadow Of Darkness - The Complete Recordings' är en samling av Gorements inspelningar från första halvan av 90-talet. En demo från 1991, en EP från 1992, ett album från 1994, en promo från 1995 samt fem liveinspelningar. Totalt 28 låtar och nästan två timmar av mörkt vrålande till halvtaskig musik. På fysisk utgåva delas skivan i två, skiva ett har hela 'The Ending Quest' (albumet) på sig och andra skivan har resten. CD 2, som jag beskrev de första låtarna ifrån ovan, har egentligen väldigt lite som är vettigt - EP-spåren är okej och promospåren är okej, resten är den sanna definitionen av dynga. Första skivan är också ganska okej. Det märks att bandet utvecklades en hel del från sina demodagar på de fem år som den här samlingen täcker för det senare materialet är så mycket bättre på precis alla fronter: låtskrivningen (absolut!), ljudkvalitén (definitivt!), musiken (som en helt annan orkester!) och utförandet (mycket bättre!). Som helhet är det lite svårt att bedöma vad man ska tycka eftersom det är så extrem kvalitetsskillnad mellan det bästa och sämsta materialet, men vi gör ett litet sammanfattningsförsök nedan.

Att spela igenom hela de närmare två timmarna med hela Gorements samlade verk från 90-talets första halva känns fullständigt otänkbart för mig. Det är för mycket musik av ett band av denna karaktär och för stor andel av denna kvantitet är dessutom dålig, så redan här har vi ett problem. Men det här är en samlingsskiva så då är man i alla fall till viss del förlåten till att längden och mängden skenar iväg en aning, dessutom är det delat på två delar, vilket också mildrar smärtan en aning. Vill man kan man ju alltid ta en liten bensträckare mellan skiva ett och två, så det är ändå kanske bara en poäng minus istället för tio.

De delar som är bra, i kronologisk ordning som de kommer i presentation på skivorna, är alltså första skivan och spår 9-13 på CD 2. Spår 1-8 på CD 2 kommer från två olika demoskivor och har ett riktigt, riktigt dåligt ljud, riktigt dåliga låtar och saknar egentligen all form av melodiuppbyggnad. Det är den där formen av grottmetall som vissa dödsmetallare tycker är den enda sanna hårdrocken, som de allra flesta människorna anser vara den sanna definitionen av uselhet. Liveinspelningarna som kommer på slutet av CD 2 är också fruktansvärt dåliga. Dålig inspelning, dåliga låtar och de är dessutom liveversioner av låtarna på de två demoskivorna som utgör första delen av CD 2 så vi har dessutom redan hört dem, med - och det här är en aning ofattbart med tanke på hur dåliga demoinspelningarna är - bättre ljud och i bättre varianter.

Att återsläppa 'The Ending Quest' så här 18 år efter den först släpptes kan jag tycka är motiverat, i synnerhet eftersom skivan varit väldigt svår att få tag i länge. Än bättre hade det nog blivit om man väntat lite och släppt den 20 år efter den först släpptes - men detaljer. Albumet är i alla fall motiverad att återsläppas eftersom det är okej. Den andra skivan är naturligtvis en bonus som ska ge återutgåvan lite mervärde och på det sättet kan man ju ändå tycka "okej - inget ont med det. Den ingår ju egentligen inte i skivan så varför inte?". Ska man dock se det för vad det är tycker jag det är bland de mest bortkastade sakerna jag varit med om i mitt liv. För helhetbilden tycker jag inte att CD 2 gör någonting gott över huvud taget och den lär förmodligen förbli där folk anser att jag skulle kunna resonera att man kan ha den - kvar i fodralet. Man behöver ju inte spela den bara för man får den om man inte gillar den. Men varför då skicka med den över huvud taget?

Nåväl, jag ska försöka koncentrera resten av recensionen på CD 1, vilket alltså är en genomspelning av hela 'The Ending Quest' i samma utförande som den släpptes från början. Låtarna har fått en lätt uppfräschning i ljudet av Dan Swanö men är i övrigt helt intakta och orörda. albumet består av tio låtar med en generellt väldigt dunkel ljudbild. Sången låter som ljudet du får då du fångat en humla innanför ett glas. Gitarrerna låter någorlunda tekniska och aningen melodiösa, vilket för tankarna till Finlands storheter som började dyka upp några år efter skivan släpptes i original. Om något är det dock lite för mycket temposkillnader och partier då de sänkt hastigheten för att kännas sådär riktigt finskt. Trummorna känns sådär riktigt smattriga som Europeisk dödsmetall alltid brukar låta på trummorna, som att trummisen inte egentligen är en medlem i bandet utan bara sitter och hamrar på sina skinnlådor och järnskivor så vilt han kunnat och sedan har man lagt musiken på det - oavsett vad det nu blev för resultat av trummandet.

Element i 'The Ending Quest' gillar jag mer än annat, men att härda ut att sträcklyssna på skivan är ingenting jag gör. Jag vet att det är en klassiker och jag har sett många recensioner som hyllat skivan eftersom jag är rätt sen med min recension, men jag kan verkligen inte se den stora storheten i detta om vi jämför materialet med vad som finns idag, vilket man på något sätt ändå måste göra eftersom skivan släpps nu - oavsett om den varit släppt tidigare också. För mig är inte Gorement ett klassiskt band, jag har aldrig lyssnat särskilt mycket på dem, jag har aldrig gillat band med det här bandets medlemmar eller ens band som nämnt dem som en inspirationskälla. För mig är Gorement ett namn, precis som Gravewurm och Grey Storia som kommer efter Gorement i min spellista med recensionsskivor - ett namn som egentligen inte står för någonting speciellt alls.

Frågar du mig om vilken svensk dödsmetallskiva som är den bästa/betytt mest som släpptes omkring denna tid är det tveklöst At The Gates 'Slaughter Of The Soul'. 'The Ending Quest' är okej, bonusmaterialet är till största del bajs och albumet som helhet är i min mening bara något man köper om man verkligen gillar 90-talsdöds och helst då av den något mer primitiva skolan.

HHHHHHH