Flagellant
Maledictum

Sjävlpryglarna i Flagellant är från allas vårt eget avlånga land och de presenterar sig med enbokstavsnamn vilket känns väldigt häftigt, säkert målar de sig i ansiktet och sådär också. Av deras omslag att döma är det ganska lätt att konstatera att deras musik hamnar i den mörkare av musikaliska regioner, i den extrema metallen och troligtvis inte i någon bransch av densamma som står för påkostad och snygg produktion. Att de har Terrorkommittén som skivbolag hjälper ju knappast heller den uppfattningen med tanke på att jag inte kan påminna mig om att jag hört ett enda bra album från det bolaget. Dock ska man som vanligt aldrig förutsätta att något är på ett visst sätt utan att ge det en chans och det har jag nu givit Flagellant.

De hamnar i den primitiva svartmetallen där de kör med superdistade gitarrer, blastbeats, typiska basgångar för genren och sett till helheten en ganska typisk primitiv svartmetallskiva stilistiskt. Produktionen är som brukligt ganska tunn och endimensionell och det känns ungefär som ett album normalt i genren gör, ganska billigt och ganska tamt. Det ger en ganska mörk atmosfär och sången är bättre än många svartmetallare då den är mer ondskefullt vrålande än kråklikt panikskrikande som det kan vara i vissa fall. Variationen över de åtta spåren är inget att tala om och för den som inte önskar verkligen gräva ned sig i svartmetallens dimensionella gåtor kommer låtarna smälta samman till en enhet och mot slutet blir allt en enda vägg (eller egentligen kanske ett nät) av ljud. De som gillar svartmetall kommer dock se något helt annat och de kommer säkert finna detta ett välgjort och bra album.

Personligen gillar jag inte den här formen av musik, den har oftast ingen tyngd bakom och det låter mest som någon med dålig mage som grymtar till en ensträngad gitarr och lite trummor. Jag får dock en del album av det här slaget och trots att jag kategoriskt sågar dem dyker de fortfarande upp, visst jag skulle kunna hoppa över dem men som jag ser det vill de som sänder mig album att jag skriver något om dem och jag bara tar dem i den ordning jag råkar spela dem och nu var det detta bands tur. Deras musik särskiljer sig inte nämnvärt från allt annat i genren och jag har svårt att se anledningen till att det släpps så här mycket musik av det här slaget för detta album precis som i stort sett allt i genren låter uruselt för mig och troligen än värre för den breda massan som inte är lika insatt i hårdrockens alla källarvalv.

Detta är ännu en sådan där jordkällarproduktion med en murken, lätt möglig ljudbild, ett album som inte imponerar på mig och ett som låter ganska precis som all annan primitiv svartmetall. Därför är det så här enkelt: gillar du primitiv svartmetall så gillar du troligen detta också, om du däremot föredrar musik av annat slag kommer du förmodligen vilja spola ned detta i toaletten så snart du hör det. Tänk dock på att det kanske inte är så bra att spola ned CD-skivor i toaletten, kanske är bättre att bränna upp den istället. Omslaget räcker för att veta om du kommer att gilla detta album eller ej.

HHHHHHH