Electro_Nomicon
Unleashing the Shadows

Argentinsk-amerikanska Electro_Nomicon släpper loss skuggorna med ett album som ser lite skuggigt och lite power metalliskt ut. Det görs en stor sak från bolaget att trion rankats högt bland metal band, bland annat högst vid något tillfälle i Seattle och i Buenos Aires. Nu är de trea i Seattle efter Queensrÿche och Primordial Conviction som jag aldrig hört talas om. Det verkar inte vara så högt stående band på topplistan i Seattle då Michael Wilton från Queensrÿche håller en topp tio plats och de flesta band på listan är ganska okända för mig. Givetvis försöker alla knuffa för sina band och framställa dem i en bättre dager men det är förstås ingenting som lurar en kritiker. Det gör inte heller det snygga skivomslaget.

Det handlar om heavy/power metal, ganska genretypisk sådan. Vissa har beskrivit sångaren som något i stil med den hädangångne Ronnie James Dio, jag vet inte om jag håller med om. Jag tycker att han påminner om någon svensk sångare som jag inte kommer på namnet på eller bandet, kanske Lefay eller något sådant band som jag inte hört så mycket. Inte en speciellt unik röst egentligen, inte heller helt vanlig men ganska nära en arketyp för heavy metal sångare. Det där med arketyp kan dessutom också sägas om bandets stil, ganska melodiös treackords heavy metal med klämmiga refränger och en del överdrivet komplexa solon. Ingenting speciellt i stilistiken egentligen, varken unikt eller överdrivet klichémässigt. Ganska typisk heavy metal men med en liten känsla av egen stil. En bra metalproduktion tycker jag att det är, snygg modern ljudbild och riktigt bra när det gäller gitarrerna. Tyvärr inte ett speciellt varierat album även om där finns några nyanser över de tio spåren, jag skulle dock ha velat se fler.

Överlag ett ganska ordinärt album får jag nog ändå säga, det finns några mindre höjdpunkter i spår som Waiting, Do You Remember och You Are in Shadows. Faktum är att det är en kvartett låtar mitt i albumet som står ut, där den sista är den som är överlägset bäst och det spår som gör detta album till något mer än ditt vanliga heavy metalalbum. Det är det instrumentala Dark Flight som jag tycker är alldeles underbart, så snygga melodier och gitarrspel som verkligen imponerar och inte som solona i flera av albumets normala spår som bara känns lätt överdrivna och lite malplacerade. Dark Flight är som sagt riktigt imponerande och riktigt bra så jag kanske tar och stoppar in det på min iPod för att ha ett skönt spår att lyssna på lite då och då. Eller kanske ofta eftersom det är ett musikaliskt konstverk som tål att avnjutas mycket oftare än resten av albumet.

Så ett grymt imponerande spår, ett par som sätter sig lite vagt i medvetandet och sex spår som gör varken till eller från. Det är vad vi får på detta album och det är vad som gör att jag kan konstatera att detta är ett ganska ordinärt album, extraordinära musikaliska konstverk till trots.

HHHHHHH