Deathronic
Duality Chaos

Enmansband brukar sällan vara min grej men vi kan ju inte direkt välja och vraka bland albumen utan får hålla tillgodo med vad som dyker upp och detta är ett sådant uppdykande album. Han kallar sitt projekt Deathronic denne man från Paris med namnet Amine Andalous och det sägs vara någonstans i trakten av symfonisk dödsmetall men med mycket experimentlusta. Det låter onekligen som något potentiellt spännande som dock kan vara ofattbart ospännande beroende på hur han lyckas i sitt låtsnickrande. I pressinformationen kallas det för ett album, jag har sätt att vissa refererar till det som en EP men för mig är 25 minuters speltid ett album om än ett kort sådant. Det är det första albumet för denne herre och det sägs avhandla det tidlösa temat mänsklig grymhet eller våldsamhet, hur vi människor trots teknologiska landvinningar fortfarande bråkar över trams. Något som är alldeles sann, alla världens pågående konflikter i dagsläget rör fullkomligt trams det är bara för att testosteronstinna feta ledare ska kunna pissa revir som vi ser dessa onödiga konflikter, ungefär det är temat på detta album.

Det är ett album som spänner över ett ganska brett musikaliskt spektra som sträcker sig från melodiös dödsmetall, till goth metal, till orientalisk musik, till klassisk heavy metal och så vidare. Sången är vrålad, ibland gothad och så vidare, det är en stor variation över de tjugofem minuterna som detta sjuspårsalbum fortgår. Det känns som ett fantasifullt album där stilar flyter in i varandra och skapar en sorts multikulturell kittel som är väl fungerande och sammanhållen ungefär liknande ett sätt på vilket vi inbillar oss att olika folkslag och kulturer inte skulle kunna fungera i verkligheten. Riktigt bra produktion får vi och sången är väl bra så länge den inte är vrålad, jag är ingen större fanatiker av vrålsången på detta album. Sju spår finns det på de tjugofem minuter album Deathronic har att erbjuda och det kanske i ett initialt intryck kan tyckas lite futtigt men som jag alltid sagt: ”less is more” det har en tendens att vara på det sättet.

Och är så också på detta album, jag tycker att speltiden är riktigt fint tilltagen. Albumet känns inte för långt och samtidigt känns det precis lagom långt, det avslutas precis på rätt plats och för den här stilistiken kändes det helt rätt med strax över tjugofem minuter. Det är ett riktigt bra album, det spänner över ett brett musikaliskt spektrum och det är spännande hela vägen igenom. Det blir helt enkelt ett album man gärna lyssnar på och det trots att jag inte direkt gillar delar av vrålsången på albumet.

Jag har väl inte direkt någon favoritlåt på albumet men Anno 1423 är ett snyggt gotiskt spår som jag kan framhålla men också det öppnande spåret och det instrumentala avslutande spåret är också bra. Det känns som ett starkt album och det finns inte mycket negativt alls att peka på, sången är kanske lite trist emellanåt men det är i det stora hela ett mindre relevant problem. Annars har jag faktiskt svårt att säga så mycket mer om detta album, det är riktigt välgjort och riktigt kul att lyssna på och förtjänar definitivt ett omnämnande i musikkretsar för att det är riktigt bra.

Vissa kommer säkert att klaga på att 25 minuter är för kort och visst om du räknar minuter för pengarna lär det väl anses lite snålt men musik är inte minuter per krona utan vad du får ut av albumet och detta album får man definitivt ut mycket av. Deathronic kanske kan vara ett namn att lägga på minnet, debuten var i alla fall riktigt vass och har ett bra budskap.

HHHHHHH