De La Cruz
Street Level

Från Australien kommer De La Cruz, ett band som följer Frontiers mall att släppa musik i genrer som borde ha försvunnit för länge sedan om det inte fanns band som levde i det förgångna och upprätthöll dessa genrers ära. En del av dessa band känns som meningslösa, andra som att de är bra men kanske inte tillför något och så finns det de som sätter sin egen prägel på det hela. De La Cruz är ett band som lever i slutet på åttiotalet kan man tänka sig, sleaze rock eller kanske metal, ett omslag med trasiga jeans som ser allmänt tråkigt, det är vad detta bands debutalbum Street Level har att erbjuda. Dussinet spår som avhandlar på knappa 45 minuter är av de har att erbjuda oss om man tittar innanför omslaget.

Det är långhårig hårdrock med medryckande refränger, lite smutsigt tonläge och massor av energi som erbjuds musikaliskt. Alla spår är korta och går rakt på sak och bandet krånglar inte till det någonstans, ett album som definitivt är lätt att ta till sig. Det är hyfsat bra producerat men ingenting märkvärdigt eller överraskande här, sången är som brukligt i genren lite uppkäftig och skrikig. Stilistiskt tycker jag inte detta album bjuder på en enda överraskning, det är som att transporteras bakåt it tiden till någonstans 1987 eller så när band som Def Leppard, Poison och allt vad de hette regerade. Ingenstans förutom kanske i en lite mer mastig produktion hittar man någonting som indikerar att detta skulle vara skrivet idag, vi kan kort och gott säga att detta är ett band som lever i det förgångna och som är mest sannolikt att locka en publik som liksom bandet lever i det förgångna.

Ett hyggligt album totalt sett får man ändå påstå för att det är bara hyfsade låtar rakt igenom, vissa är väldigt bra. Det inleds med det mycket bra titelspåret som rycker med och sätter an en väldigt bra ton för albumet och så har vi Dreaming som också är riktigt bra. Resten av albumet är kanske inte riktigt lika vasst som dessa två och känns ganska medelmåttiga, där jag tror att den största bristen ligger tillsammans med känslan av déjà vu. Det är ett album som lever i det förgångna, ett album utan nyskapande element och ett som visserligen underhåller men som samtidigt lämnar en med en fundering: varför tror så många att det var bättre förr?

De La Cruz lever i det förflutna, deras musik känns som gjord för en publik som lever i samma förflutna. Tycker du att det var bättre förr? i så fall kanske detta är ett album för dig. Visst, det är ett kul album men jag har hört det så många gånger förr och det har sedan länge slutat vara intressant och med album som dessa får man inte ens längre den här känslan av nyhetens behag som ett album man inte hört förr brukar kunna ge. Ett hyggligt album med två riktigt bra spår men ingenting som kommer att gå varmt i min musikspelare.

HHHHHHH