Dark Moor
Ars Musica

Spanjorerna i Dark Moor är tillbaka och det med besked, åtminstone om man ska tro det riktigt snygga skivomslaget. Det är bandets nionde album och det första jag hör sedan 2004. Så det var med viss spänning jag tog mig an uppgiften, mycket eftersom jag gillade bandet på den tiden, speciellt Gates of Oblivion från 2002. Så onekligen kan ni notera att det är ett erfaret band vi har att göra med här, men är erfarenhet samma sak som kvalité? Och är deras kontinuitet i produktionsteamet alltid positivt?

Det är en imponerande produktion, ljudbilden är snygg och riktigt bra på alla sätt. Det är definitivt en av de mest välljudande symfoniska power metalskivorna jag hört. Det handlar om symfonisk power metal med progressiva inslag och många inslag av klassiska musikaliska inriktningar. Ett hyfsat varierat album med lite olika musikaliska inslag, dessutom sjunger de lite på spanska också för att kanske skapa mer variation eller varför de nu gör det. Dessutom har de trots den symfoniska power metalen inte slagit in på tomte- och trollspåret, de lämnar fantasytemat till sina italienska genrekollegor. Deras tema rör mer historiska saker om något. Dessutom tar inte symfonielementen speciellt stor plats i helheten utan är där som något stämningsskapande och ljudbildsexpanderande. Sångaren Alfred Romero är riktigt vass och kompletterar den kompetenta ljudbilden på ett alldeles lysande sätt. Definitivt en högkvalitativ produkt.

Om man ska klaga på Dark Moor så är det väl att de inte är speciellt originella, de har inte direkt något aha-upplevelseskapande att erbjuda oss på detta album men ett par riktigt fina ballader finns. Att de inte skapar så mycket nytt kan man dock ha överseende med just på grund av att de skapar något riktigt vasst och detta är definitivt ett album man gärna lyssnar på. För mig är det definitivt bandets finaste alster, ett som överglänser allt jag hört tidigare men då ska vi förstås erinra oss att jag tidigare nämnde att jag inte hört något av bandet sedan 2004 så det är ju ett lite haltande påstående. Likväl, någon som gillar power metal bör omöjligen kunna ogilla detta då det är bland det bästa jag hört i genren, definitivt bland det bästa jag hört på ganska länge och om det inte vore för att albumet blir lite väl långdraget med akustiska versioner och allt vad det är på slutet skulle den nog varit värd ett högre betyg.

Högre betyg eller ej, här finns musik som är alldeles makalös som First Lance of Spain, The Road Again, El Ultimo Rey och någon till, där finns också lite väl klichémässiga spår som till exempel Living in a Nightmare som drar ner omdömet en aning. Inte för att de klichémässiga spåren är dåliga på något sätt men de är inte lika bra som topparna bandet visar upp på detta album. Det märkliga är dock att hur jag än vänder och vrider på detta album får jag fram ett positivt omdöme, jag gillar detta album för att det spelar på det som är bra med genren och gör det på bästa sätt. Ett riktigt bra album helt enkelt och den som kallar sig fan av power metal kan inte vara utan det. Dark Moor visar definitivt prov på hög klass med detta grymma album som dessutom har ett riktigt snyggt skivomslag.

HHHHHHH