Dante
November Red

November röd, det låter som albumet att släppa i januari, eller? Nja, kanske inte men det är vad tyska bandet Dante gör, kan vi tänka oss ett inferno i nio nivåer eller har vi något helt annat på vårt bord. November Red är bandets tredje album så kanske har de redan hunnit avhandla Dantes inferno och gått vidare till karaktären Dante i Starhunter. Jag vet inte vilken och bandets biografi som medföljer promon kan knappast sägas ge svaret på den frågan men det spelar väl egentligen ingen roll för detta album som har ett väldigt snyggt skivomslag och innehåller endast sju spår.

Det kanske bara innehåller sju spår men trots detta är speltiden omkring en timme vilket ger ganska långa spår där tre är över tio minuter långa och två över sju minuter, endast ett spår är kortare än sex minuter, ironiskt nog det bästa spåret på albumet. Stilistiskt påstås det att albumet är någon slags överbryggning mellan modern progressiv metall och progressiv rock vilket i och för sig kan sägas om många band och egentligen inte säger någonting. Det handlar ofta om relativt komplexa strukturer som varvas med enklare uppbyggnader ofta i låtar som är epos i sig själva, långa musikaliska äventyr som innesluter orglar, snygga arrangemang, atmosfär och diverse annat som kan tyckas spännande. Sångaren har en typ av röst som hörs relativt ofta inom progressiv metal, tänk inte James LaBrie utan snarare åt en mer neutral röst vilket kompletterar bandets musikaliska stilistik på ett riktigt bra sätt eftersom det blir nästan som att han berättar de musikaliska eposen på ett storslaget sätt.

Produktionen är klanderfri och allt är arrangerat på ett mycket snyggt sätt men vad kan man egentligen förvänta sig av ett progressivt band? Albumet är också mycket varierat och framförallt väldigt stämningsfullt vilket jag ser som väldigt positivt, det är en imponerande produktion och ett av de bättre progressiva metalalbumen jag hört på ett tag nu.

Som jag sade har albumet sju spår där det inledande Birds of Passage startar allt på ett imponerande sätt och sätter an en bra ton för albumet, en ton som hålls väl av efterföljande spår och kanske får man lite förhoppningar om att detta kan vara något första gången man hör det. Sedan når vi tredje spåret Beautifully Broken som är albumets kortaste låt med bara fyra och en halv minuts speltid, ett lugnt och vackert spår som definitivt är albumet både vackraste och bästa men inte den sista höjdpunkten. Avslutande titelspåret är en imponerande skapelse, lång, episkt, dramatisk och framförallt riktigt grym och riktigt spännande, ett spår som imponerar, ordentligt. Det ger en riktigt stark helhetsbild och jag tycker definitivt att man bör titta lite närmare på denna skapelse, speciellt för den som uppskattar progressiv metal.

HHHHHHH