Assignment
Inside of the Machine

Assignment tar sig in i maskinen, ett album som säljs med stora ord. Jämförelse med storheter som Queensrÿche och Fates Warning med element som skulle kunnat gjorts av Ayreon eller Pain of Salvation under sina tidigare år. En recensent påstod dessutom att Assignment var i nivå med Dream Theater både stilistiskt och kvalitetsmässigt, jag återkommer till det senare i recensionen. Det är lite av en metalopera med flera sångare och en konceptuell historia, med sjuttio minuter musik berättar de en historia med medryckande melodier och oväntade svängningar och så vidare om vi ska tro promotionförfattarna förstås. Det är bandets tredje album och det har ett omslag som inte direkt imponerar och de precis som ett annat band jag nyligen recenserat har hittat på en ny genre de kallar Art Metal. Nypåhittade genrer brukar aldrig vara ett gott tecken.

Progressivt sägs det, jag tycker att det låter ganska typiskt power metal. Ungefär som Avantasia eller Edguy tycker jag att det låter för den som nu hört den typen av musik. Lite körer och grejer finns på albumet, hyfsat komplext men ingenting som är alltför svårt att ta in. Ett album som inte bjuder på den variation som pressinformationen talar om och sjuttio minuter känns väl tilltaget, väldigt väl tilltaget. Jag undrar om pressinfoförfattarna rökt på något väldigt märkligt, Ayreoninslag? Queensrÿche? Fates Warning? det enda progressiva bandet jag tycker att de påminner det minsta om är Symphony X. Produktionen är ganska bra, bra ljudbild men ingenting som direkt överglänser något av det bättre i genren.

Ett band med lysande sångare, Robin Beck är en av de bästa kvinnliga sångarna jag känner till, Borrman är riktigt bra och detsamma gäller Levén så det finns en kvartett starka sångare som borde kunna bära detta. Ett konceptuellt mästerverk säger pressinformationen, var? Inside the Machine är definitivt inte ett sådant, långt därifrån. Det är ett hyfsat album men låtmaterialet är enformigt och albumet flyter för mig samman till en salig röra, det är en röra som går bra att lyssna på men inte en som glänser. Jag tänkte faktiskt såga detta album ordentligt men jag tror att översäljandet påverkade mig lite väl mycket i den riktningen men kanske att man ska vara lite hårdare när folk snackar mästerverk och jämför med erkända storheter. Dock nöjer jag mig med att så sakligt som möjligt försöka recensera albumet och inte hur det säljs.

Inget mästerverk men ett ganska bra album, lite för långt och lite för enformigt för att verkligen nå ordentligt över den godkända gränsen. Märkligt hur progressiv musik kan låta som helt vanlig power metal, när man försöker för mycket tenderar allt till att bli överarbetat och i slutändan blir det ingenting. Ett album som definitivt inte ens är i närheten av något Dream Theater gjort ett sådant påstående är fullkomlig idioti, hyfsat blir mitt slutomdöme.

HHHHHHH