Wormhole
The String Theory

Maskhål används ofta för att beskriva vad som än så länge är en teoretisk företeelse i universum, ett sätt att ta en genväg genom tid och rymd. Ett fascinerande koncept som ofta används inom science fiction, alla som sett Star Trek eller än hellre Stargate har nog ganska bra koll på konceptet. Strängteorin är en kandidat att vara en teori om allt, en där teoretikerna försöker binda samman Einsteins teori om allmän relativitet och kvantmekaniken. För något år sedan presenterades det att strängteorin eller snarare supersträngteorin för att förklara hur det faktiskt är möjligt att färdas genom maskhål i rymden. Givetvis ligger allt detta på en helt teoretisk nivå och det finns ingen realistisk möjlighet att praktiskt sätta dessa teorier på prov, men det gör åtminstone att det finns en viss vetenskaplig grund i serier som Stargate eller Star Trek eller andra serier och filmer där maskhål förekommer.

Wormhole är dock också ett italienskt band vars första fullängdsalbum har givits namnet The String Theory och det är ett album som konceptuellt utforskar resandet genom universum men också inom sig själv vilket kanske sätter strängteorin lite grann på prov eftersom det söker vara en allomslutande teori. Ett fascinerande omslag har de åtminstone satt på albumet och jag måste säga att det väckte mitt intresse en aning, problemet var bara att det var så långt ned i iPodens lista och eftersom Apple alltid designer sina små maskiner med utseendet i första rummet är det alltid jobbigt att bläddra dit och att man måste bläddra förbi alla andra album man kommer på att man måste recensera vilket har lett till att det tagit mig omkring två månader att spela detta album tillräckligt mycket trots att det verkade intressant på förhand.

Musikaliskt är de väldigt atmosfäriska tycker jag, inte speciellt tung rockmusik utan snarare drömsk och nästan lite undfallande i karaktär. De använde sig av kvinnlig sång och begagnar sig av en kompetent produktion så det låter väldigt spännande, lite grann som man föreställer sig att ett album med den titeln borde låta. Det kan sägas vara lite grann av ett äventyr, precis som konceptet föreställer sig enligt deras webbsida åtminstone. Att pressinformationen är skriven på italienska är dock kanske inte helt lyckat men kanske är det för att illustrera hur obegripliga dessa teorier faktiskt är för den normalt inte alltför begåvade internetrockrecensenten, men de borde å andra sidan inte förstå något av det med tanke på att de troligen inte har någon aning om vad vare maskhål eller strängteorin faktiskt syftar till. Nåväl, historien är uppdelad i nio kapitel och dessa berättas under närmare 45 minuter. 45 minuter som kanske inte direkt är speciellt varierade och saknar lite grann ordentliga noterbara fokuspunkter.

Jag tycker de skapar en riktigt spännande atmosfär och det är lätt att förlora sig lite grann i Wormholes drömska musikskapande, det är lite oformbart och lite svävande i samråd med dessa teoretiska matematiska företeelser som betitlar deras album. Jag saknar dock den där riktiga dramatiken, var finns egentligen berättelsen? det känns lite grann som att ingenting riktigt driver storyn framåt och resultatet blir att det känns en aning statiskt. Det är rätt kul att lyssna på en stund men det ger inte något direkt bestående intryck.

Kort och gott, en bra atmosfär och en ljudbild som imponerar men det känns lite grann som att de inte riktigt gör något med den. Min känsla blir att detta är ett bra album som kunde ha varit betydligt bättre om de vågat ta ut svängarna bara lite mer.

HHHHHHH