The Safety Fire
Grind the Ocean

Det här bandet har en fisk på omslaget till sitt debutalbum, de hade en haj på debutsingeln Huge Hammers omslag. Grind The Ocean heter brittiska The Safety Fires debutalbum och det talas mycket om deras styrka som liveband och hur de spelat på samma scener som diverse band, faktum som knappast imponerar på mig när jag ska rita ned vad jag tycker om deras debutalbum. Albumomslaget är väl inte direkt snyggt men det har ändå en stilistisk kvalité som känns ganska bra och tänkvärd framförallt, vad betyder fisken? Vad har oceanen med det hela att göra? Varför flyger bålgetingar? Varför är alltid rommen slut? Vem satte dit Roger Rabbit? frågorna och tankarna blir många när man tittar på omslaget, det är spännande. Bandet verkar ha fått positiva omdömen i medierna också för sin musik även om jag inte kunde hitta alltför många recensioner därute vilket kan tyckas en aning märkligt med tanke på att albumet släpptes i går och därför borde det redan finnas ett gäng recensioner ute tycker man, inte för att det påverkar mitt omdöme men de kan ge en lite ytterligare bild om hur allt ser ut kring detta debutalbum.

Hårt och tungt som fan är det, sångaren vrålar och klarsjunger om vartannat, riffen och keyboardsen är väldigt komplexa och ombytliga vilket ger upphov till en ganska karaktäristisk stil på bandets musik där snygga melodier och kluriga låtstrukturer dominerar och där vi kastas från hårt och tungt till finstämt och brutala tuggande riff till snygga melodier; på det hela taget kan man nog kalla det ganska komplex och samtidigt väldigt tungt nästan rotat i det extrema facket. Sångaren vrålar eller snarare skriker ut något vrålsångsaktigt som han kombinerar med klarsång där båda dessa parter är ganska hyfsade, ingen av dem är väl överdrivet bra. Produktionen och ljudbilden känns som den håller väldigt hög klass och på det hela taget känns det som en betydligt mer mogen produkt än man skulle kunna tänka sig av ett albumdebuterande band. Allt känns omsorgsfullt genomarbetet och det går väl knappast att förneka kvalitetskänslan man får av att lyssna på de nio spåren som klockar in på ungefär 47 minuter. Sedan gäller det förstås att omsätta ett kvalitativt ljud till någonting som också engagerar när det kommer till att skapa låtar och det kan vara en annan sak.

Albumet inleds med singelspåret Huge Hammers som bjuder väl in till albumet och musikaliskt sammanfattar albumet på ett bra sätt, gillar du Huge Hammers kommer du att gilla albumet och det motsatta kan nog sägas. Jag tycker att Huge Hammers är en väldigt bra inledning ett medryckande, energiskt och bra spår. Bäst tycker jag dock om DMP (FDP) som är väldigt bra och framförallt har riktigt grymt melodiösa partier som bara får en att stilla lyssna, generellt finns det många snygga melodiösa detaljer som gärna uppslukar mig som lyssnare. Alla spår håller en hög klass och inget står ut som ointressant, det är ett väldigt starkt album med mycket karaktär och framförallt ett riktigt intressant instrumenterande som skapar många spännande och oförutsägbara passager och tempoväxlingar.

Jag kan lite grann tycka att sången i bland är en aning kvalitetssänkande men när de andra elementen adderas till den totala musikaliska bilden tycker jag att den bristande sångkvalitén döljs väldigt snyggt i ett väldigt kompetent musikaliskt konstnärskap. Så överlag måste jag säga att detta album trots en svaghet i sånginsatsen är väldigt, väldigt bra, oceaniskt bra skulle jag nog vilja tillstå att det är. Tänk att det finns band som debuterar som kan visa upp en sådan musikalisk mognad och kvalité, Grind The Ocean kan jag helt klart rekommendera, om inte annat för att lyssna på riktigt roliga och fyndiga gitarrutflykter.