The Mars Volta
Nocturniquet

Amerikanska The Mars Volta är förmodligen ett av de mest erkända “tittapåmigvadjagkan-banden” som är aktiva just nu, med sin progressiva rock antingen trollbinder eller äcklar de musikfansen. Jag måste erkänna att jag inte direkt brytt mig om att lära känna detta band tidigare men nu när jag har kan jag inte undgå att imponeras av det tempo som Omar, huvudmannen i bandet, spottar ur sig musik av diverse slag, listan över vad han gjort bara under de senaste åren överträffar det mesta. Vad sägs om typ femton stycken skivsläpp under sitt eget namn i någon form bara sedan 2009, imponerande men kanske också ett tecken på att mannen är inkapabel att döda. Det är svårt att bibehålla ett intresse kring sig själv med ett så högt tempo, å andra sidan kommer Mars Volta tillbaka efter karriärens längsta uppehåll mellan skivor med uppföljaren till Octahedron som släpptes 2009. Nocturniquet är namnet på det nya albumet som har en lätt psykadelisk framtoning i omslag och allmänt första intryck.

Musikaliskt är det svårt att inte dra paralleller till den brittiska progressiva rocken vi såg under sjuttiotalet och har sett en viss renässans för under de senare åren. Det är också svårt att ge en klar bild av vad du kan förvänta dig på detta album annat än att det är väldigt varierat, det finns ingen riktig förenande kraft genom de tretton spåren även om bandet hävdar att det finns ett lyriskt koncept i albumet. Detta framgår inte speciellt tydligt tycker jag, inte heller känns produktionen som att den sammankopplar spåren till en enhet, det blir en aning fragmenterat ibland, vissa låtar visar samma tendens att delar av dem inte riktigt känns sammankopplade. Ljudbildsmässigt kan vi tala om en svävande känsla i många spåren, klart inspirerat av Pink Floyd i andra, och så vidare, som jag sade det är svårt i ord att verkligen beskriva detta. På det hela taget är det ändå relativt lättillgängligt trots den progressiva framtoningen och albumet stora variation.

Alldeles briljant… i två spår, spår fem och sex, Pink Floydinspirerade singelspåret The Malkin Jewel tillsammans med Lapochka är vad jag tar med mig från detta album. Resten känns ansträngt, osammanhängande och ofta väldigt tråkigt. Dessutom med en speltid på över en timme är det knappast så att man känner sig alltför inspirerad att ens börja spela albumet. Men visst finns där för den som är villig att leta, en hel del finurliga och spännande inslag men det är tyvärr väldigt sällan dessa sammanknyts till en enhet värd namnet. Det är lite grann som en film av JJ Abrams, det byggs upp bra stämningar och en spännande mystik men när allt ska knytas samman till en komplett historia faller allt pladask i spektakuära men samtidigt helt meningslösa effekter som gör att det totala intycket snarare blir en axelryckning än en instämmande nick i eftertanke. Mars Volta gör precis samma sak, de kan inte knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt och det gör att jag lämnar detta album med en axelryckning.

Helhetsintrycket är att lysande musikskapande varvas med totalt bajs och allt däremellan. Det är ibland en väldigt tillfredsställande lyssning men på det hela taget är det för långt, för tråkigt och för mycket “sepåmigjagärbäst” från låtskaparna. För dem kanske det är en väldigt tillfredsställande skapelse för man måste respektera kompetensen och de innovativa idéerna bakom men samtidigt gör inte innovativ musik att jag som lyssnare får en positiv upplevelse. Nocturniquet är hyfsad men skulle ha varit så mycket bättre med en aning mindre storhetsvansinne.