Talon
III

Är det någon som har koll på när det var som Tobias Sammet började sjunga AOR? För det här måste ju bara vara Tobias Sammet som sjunger under pseudonym, killen låter på varenda ton exakt som tyska power metal-sångaren till en närmast befängd nivå, om det nu som sagt inte är Sammet som är sångaren bakom "Shawn Pelata". Sammet och Shawn har t.e.m. samma uttal på orden, trots att Tobias är tysk och Pelata ska föreställa Amerikan. Det är en komplott, detta. Hela detta osar lurendrejeri hela vägen!

Talon sägs ha bildats ur spillrorna av Voxen (som ju alla vet betyder vuxen på engelska - raka motsatsen till vad Tobias Sammet är) och med i bandet finns naturligtvis då också Kory Voxen samt de övriga Voxenmedlemmarna Jim Kee, Phil Keller och John Parker som alla medverkade på det bandets enda framgångsrika album, 'Sacrifice' från 1995 (jag spelar med på den här fabricerade bandhistorien för nu). Voxen var dock märkbart tyngre än Talon, mer åt sleazen och heavy metal än Talon, som klart har sin plats inom AOR, även om det emellanåt skiner igenom lite toner av tyngre gitarrer och betydligt hårdare musik. Som t.ex. i Take You All The Way där bandet låter Jeff Scott Soto sköta sången. Här, liksom i ett par andra spår (t.ex.Everytime och Walk Away - som för övrigt börjar väldigt lika varandra), bränner de på med betydligt tyngre gitarrer och höjer tempot till lite mer sleaze-aktiga tongångar, även om det fortfarande ligger fast och bekvämt stabiliserat i AOR-genren.

Shawn Pelata har ett ursprung i Line Of Fire innan han till denna skiva kom in i Talon, men i Line Of Fire har jag aldrig reagerat över Pelatas Sammetröst. Att han låter så otroligt lik Tobias Sammet på 'III' är verkligen uppseendeväckande. Hur kommer det sig egentligen? Kanske att Line Of Fires musik inte bjuder in till samma Sammetkänsla helt enkelt? Eller så har Pelata blivit mer Sammetig med åren? I vilket fall som helst så släpper vi det nu och går vidare till 'III' och lägger fokus där.

'III' är Talons fjärde skiva och alltså första skivan med Pelata på sång. Ny i bandet är även keyboardisten Eric Ragno som i de där riktiga AOR-spåren hörs bidra med rejäl 80-tals stämning i bästa Journey hit-anda. Ett antal ballader smyger sig med på äventyret likväl och flertalet spår är riktigt trevliga att stifta bekantskap med. Det finns hit-känsla, det finns bra idéer och det spelas väl. Ändå känns det inte som att jag verkligen fastnar för det här. Det är "bara" bra, sett på helheten, även om det tänder till i vissa av låtarna med lite starkare refränger och mer minnesvärda melodier.

För att sammanfatta kan vi säga att det är en stark AOR-skiva som troligtvis kan locka några fler än bara de inbitna AORarna att skaka mjäll ur kalufsen men som på det stora hela ändå får se sig slagen av de bästa skivorna i genren. Rekommenderas dock ändå att ges en chans!

HHHHHHH