Soleil Moon
On the Way to Everything

”Århundraden av gårdagar, inget ändras egentligen - för en miljon namn och ansikten. Cirkeln snurrar och snurrar till ännu en dag av déjà vu… när historien repeterar sina blad” Det skulle man faktiskt kunna säga om AOR genren eller mycket av det Frontiers släpper faktiskt, det är också refrängen av inledande spåret på Soleil Moons andra album översatt till svenska. En låt om hur människan aldrig lär av det förgångna och är dömd att upprepa samma misstag om och om igen, ungefär som många AOR-band. Man kan ju förvänta sig att Soleil Moon skulle vara ett AOR-band, mycket av ingredienserna finns ju där som Larry King som sjöng på Michael Thompson Bands album tidigare i år och keyboardisten i bandet John Blasucci som spelar med Dennis DeYoung. Av den informationen är det också lätt att komma till slutsatsen att de härstammar från Chicago, men är de ett band som upprepar historien? För King handlade det dock om att göra något som bröt av från det mer kommersiella musikaliska arbetet som han gör med andra band han arbetar med och göra något för konstens skull så förutsättningarna borde finnas där och lyckligtvis nämns inte ”utan kompromisser” någonstans för det brukar alltid indikera stelbent efter genremallen.

Melodiös rock som ibland kan sägas dra mot AOR även om det oftast inte gör det, det finns istället inslag av allt möjligt som jazz, progressiv rock, lite åt det teatraliska hållet, finstämt och pianodrivet samt en hel del annat, ett album som rör sig över ett brett musikaliskt spektrum helt enkelt. Jag var väl inte alltför entusiastisk om Larry King som sångare i MTB men här är han otroligt bra och slår knock på det mesta (och de flesta) med sin sånginsats, produktionen är också alldeles fantastiskt med en ljudbild som de flesta band på Frontiers skulle döda för att kunna visa upp. Det är väldigt albumorienterad musik och inte inriktat alls på radiovänliga hits vilket alltid är uppfriskande för den som är allmänt övermatad med allt vad AOR och melodiös rock heter.

Ett album som börjar med att säga att vi inte lär av historien och är dömda att upprepa alla misstag om och om igen, ett lysande inledningsspår och ett lysande spår överhuvudtaget. Det fortsätter positivt med en låt om romantiska äventyr som leder till en om hopp för ett nyfött barn för att sedan vända till något väldigt mörkt i Goodnight Irene som avhandlar om en fader som förlorar sin dotter. Den kanske vackraste och sorgligaste ballad jag hört, åtminstone som jag hört på väldigt länge och albumets absoluta höjdpunkt (eller emotionella bottennotering kanske) en låt som definitivt orsakar att man får något skit i ögat, alldeles fantastiskt med det finstämda pianospelandet och Kings emotionella sång. Det fortsätter riktigt bra också med energiska Freedom som handlar om ett utsatt barns flykt, och även Colorado och Ohio (ett av de tre bonusspåren vi får på detta album) är riktigt bra. De avslutande bonusspåren kan jag dock både ha och mista eftersom de inte direkt bidrar med något annat än att göra albumet längre. Den amerikanska utgåvan av albumet hade elva spår och spelades 44 minuter vilket känns ganska vettigt även om de borde bytt ut något spår mot Ohio i så fall.

Nu har detta album tyvärr ett problem i att det blir lite för långt med över en timmes speltid och du har egentligen inget som helst intresse kvar för de två sista spåren, de första tolv flyter undan snabbt och du får en fantastisk resa genom otroligt bra musik och samtidigt välskriven lyrik men allt sabbas lite grann i att det blir lite extra spår på slutet som också i förlängningen efter några genomspelningar innebär att spår som Burn, Down, Move On och Here I Am drunknar och glöms bort trots att det är starka spår. Så igen: ”less is more” och varför inte bara släppa samma utgåva som i USA med ett annat skivomslag, jag ska i alla fall radera tre spår och avnjuta ett riktigt bra album då och då nu när jag recenserat denna Frontiersutgåva som släpps över världen den andra november. Ett album som borde göra alla som är intresserade av musik väldigt glada för att det är definitivt ett av de bästa melodiösa rockalbumen som sett dagens ljus under 2012.

HHHHHHH