Seven Ends
To the Worms

Sju slut kallar sig detta band som härstammar från låglänt terräng, Nederländerna för att vara mer exakt. Detta är deras debutalbum och det vill de tillägna maskarna, lite konstigt kan tyckas men kanske ser de albumet som så dåligt att bara maskarna kan uppskatta det eller så finns det en annan anledning till att de tillägnar albumet till maskarna. Bandet ska ha bildats 2007 så de har funnits en stund nu men har inte tidigare kommit sig för att släppa sitt debutalbum. De jämförs med diverse band inom thrash metal genren och recensionerna har varit svagt positiva där de flesta säger att bandet inte kommer med mycket eget och hur det ligger till med den saken ska vi försöka ta reda på i dagens dokument.

Det står i pressinformationen att bandet skapat lokala jordbävningar sedan 2009, är de så jävla feta? Jag tror nämligen inte att musikalisk styrka kan orsaka jordbävningar för inget har hänt när man spelat Angel Dusts svintunga musik på galet hög volym så jag tror inte på den premissen, de måste alltså vara feta som fan. Musiken beskrivs annars som furiös thrash/death metal vilket måste sägas vara en hyfsat träffsäker beskrivning för det är tungt och rejält med ett enormt tempo och en sångare som låter som något som kravlat upp från helvetets eldar för att sprida ondska på denna planet, eller något. Ett litet inslag av melodi kan skönjas någonstans i bakgrunden ganska ofta och kanske även lite så kallad groove kan anas någonstans bakom en sångare som spottar ord och en furiöst riffande. Det känns väldigt argt och med massor av uppdämd aggressivitet attackerar de med sin musik. Det är inte så fasligt varierat över de nio spåren och dryga 40 minuter som albumet fortgår, det känns mest fokuserat på att vara aggressivt och hålla ett högt tempo.

Kvaliteten på detta album känns väl rätt okej, det är ganska så enformigt mot slutet men det är musikaliskt ganska okej men samtidigt ingenting jag känner mig direkt inspirerad av, snarare tvärtom. Lite grann är det som ett åskmoln när någon dragit ur sladden, det finns ingen el att producera blixtar av, precis som med detta band allt finns där men någon har dragit ur sladden och det känns mest som en introduktionsskiva för hur man skapar aggressiv thrash metall. Det är inte så att jag vill gräva ned albumet i jorden för att mata maskarna med det men att låta det gå till sju avslut än en ganska krävande process och inte en jag önskar göra på nytt. De främsta brister jag ser i detta album är att det låter som vad som helst, ingenting som säger att ”du lyssnar på Seven Ends” och ingenting som griper tag i mig som lyssnare. Sången är en annan av bandets hälar, den känns mest bara fel sett till musiken vilket gör att det känns ganska trist. Att allt hålls ganska enkelt och att de ryter ut sin frustration eller vad de nu ryter ut är inget problem det är faktiskt snarare vad som väger upp dessa tillkortakommanden, åtminstone till viss del.

Kort och gott är dock Seven Ends för generiska, för statiska och helt enkelt för tråkiga för att väcka mitt intresse. Det känns inte direkt som att denna debut har väckt någotsomhelst intresse för bandet eller deras kommande karriär om de kommer att ha en sådan. Nej To the Worms är ett album som är okej att ha någonstans i bakgrunden på lagom volym, det är ingenting som håller särskilt bra för en närmare granskning men jag ska braska och säga att thrash metal inte riktigt är min genre så fans av Legion of the Damned och så vidare kanske ska knacka igång en låt i spellistan nedan recensionen bara för att bilda sig en egen uppfattning.